När jag fick veta att det ska komma en ny Harry Potter-bok till sommaren, tog jag fram det som jag trodde skulle bli sista boken i serien. I den blir trollkarlsvärlden en fullfjädrad fasciststat, efter att ministeriet (trollkarlarnas version av en politisk instans) närmast i lönndom erövras av den ondskefulla Voldemort. Plötsligt så fråntas alla som inte är renblodiga trollkarlar och häxor sina rättigheter. De blir förföljda på grund av sin icke-magiska härkomst och svartmålas i media. Alla som kritiserar ministeriet hotas till tystnad eller misskrediteras så att ingen vågar ställa sig på deras sida. De som ändå fortsätter att göra motstånd sätts i fängelset Azkaban, som vaktas av de själförtärande dementorerna. Harry och hans vänner får fly för sina liv. De möter många motgångar i sin jakt efter de medel som krävs för att stoppa Voldemort. -Oftast ser det väldigt blekt ut för dem. Men i mitten av boken, får de veta att motstånds-rörelsen som kämpar emot Voldemort, har skapat en piratradio som kallas för Potterwatch. Detta ger dem nytt mod och styrka att fortsätta kämpa.
På sista tiden har jag hört allt fler röster från personer som nog låter som om de skulle komma rätt bra överens med Voldemort. Flera av dem hörs och syns i både riksdag och regering och i några av våra största medier. Ibland känns det nästan rimligt att anta att dessa instansers allt mer obehagliga syn på flyktingar, är resultatet av att de har förhäxats av en fiktiv fascistisk trollkarl. Att de alla kollektivt skulle ge avkall på sin humanitet på samma gång, i ett av världens mest demokratiska länder, känns liksom annars lite overkligt. Men then again, vi har ju ett fascistiskt parti i riksdagen så helt fel har jag ju inte i mitt första antagande. Voldemort må se ut som en orm, men Jimmie Åkesson är en. I synnerhet känns den politiska utvecklingen i GP med Alice Teodorescu i spetsen, som något som en illvillig trollkarl har kokat ihop tillsammans med en dementor. För det känns verkligen som att den tidningen förlorade både själ och sedlighet över en enda natt.
Nyligen blev jag lika förtvivlad som Harry, Hermione och Ron är i första halvan av sista boken. Jag läste om protesterna mot de föreslagna flyktingboendena från framför allt människor i Göteborgs rikemansområden. Det liksom sved i mina ögon, inte för att jag grät utan för att det jag läste provocerade min blick. Men sedan får jag ett telefonsamtal som handlar om alla de som inte protesterar, alla de som tvärtom vill hjälpa de människor som har flytt för sina liv. Jag ser namninsamlingen från dem som ställer sig positiva till flyktingboenden i Fiskebäck, Askims-viken och Skintebo. Jag läser om aktivisterna i Redbergskyrkan som erbjuder flyktinghjälp och som vill motverka segregation. Jag påminner mig själv om alla Refugees Welcome-aktivister runt om i landet som under hösten var ryggraden i flyktingmottagandet i Sverige. Och jag minns Tillsammanskapet som jag skrev om innan julas.
När allt kommer omkring är det varken politiker eller högljudda rasister som är majoriteten av Sveriges befolkning. Utan det är alla dessa volontärer och medmänniskor som är det. De som hjälper dem som har flytt till vårt land. Dessa människor är långt starkare och fler än man anar. Men det är lätt att glömma bort detta när man läser om alla rasistiska våldsdåd, den egoistiska flyktingpolitiken och politikernas ovilja att kämpa emot fascisterna. Därför tror jag att vi måste bli varandras Potterwatch. Vi måste hela tiden ge varandra nytt mod och styrka, i vår gemensamma kamp att bevara den svenska solidariteten. En solidaritet som är mer magisk än all magi som finns i Harry Potter-böckerna kombinerat.
