Ledare. Cecilia Verdinelli.

2018-07-23 00:50
Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Vi har en primitiv syn på säkerhet

En katastrof med bevarad klasstruktur betraktas helt enkelt inte som en katastrof.

Under en lång tågresa i Västeuropa kan man roa sig med olika sorters observationer; hur graffitin byter stil mellan länderna, tågkonduktörers radikalt olika grad av noggrannhet och, numera, de nationella variationerna vad gäller säkerhet i offentliga miljöer. Fast ofta rör det sig inte om säkerhet, utan snarare om så kallad säkerhetsteater. Med säkerhetsteater avses åtgärder som designats för att vara maximalt synliga för allmänheten, men som inte ger några eller bara marginella ökningar av den reella säkerheten.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


På franska tunnelbanestationer kryllar det av biffiga killar med västar på vilka det står ”Securité” som står och blänger hotfullt. Exakt på vilket sätt som blängandet ska öka säkerheten är ganska oklart. Man undrar vad det kostar och man undrar vad det ger. På färjan till ön Jersey var säkerhetsteatern stundvis ganska underhållande att observera. Det bildades långa och komplicerade köer där vi inte mindre än tre gånger skulle passera bläng-personal och passkontrolleras, och enligt stora dramatiska anslag fick överhuvudtaget inget vasst föremål tas ombord.

Men när vårt bagage sedan skulle passera genom röntgenapparaten för kontroll var den trasig, varför vi viftades igenom och först på Jersey insåg att vi hade med oss både sax och kniv. Röntgenapparaten tycktes faktiskt fungera när vi några dagar senare skulle ta färjan till Normandie igen, men operatören var stressad och viftade irriterat flertalet förbi apparaten ändå. Våra vassa föremål kom faktiskt hela vägen hem till Såggatan igen trots otaliga incheckningar och säkerhetskontroller på tåg- och färjestationer. Även i de mest ansträngda offentliga budgetar tycks det alltid finnas plats för fler killar som blänger och mer ”upplevd säkerhet”.

På Jersey beundrade vi tidvattnet och krigsmonumenten. Ön har odlat en kultur av särskildhet och utsatthet, vilket på sätt och vis är begripligt. Det mäktiga tidvattnet dikterar på ett absolut sätt villkoren för livet och produktionen på ön. En fem år lång tysk ockupation under andra världskriget har format dagens samhälle och självbild; befrielsen från ockupationen är en ständig referens i form av monument, gatunamn och högtidsdagar. Det mesta heter något med prefixet ”Liberation”. För Jersey, en liten ö med 70 kilometer kust, en blygsam höjd över havet på maximalt 130 meter och ett av världens starkaste tidvatten, vore en höjning av havsnivån en uppenbar katastrof. En mer uttalad höjning skulle förmodligen innebära snar utplåning.

Man borde rimligen vara besatt av klimatförändringarna på Jersey. Varje Liberation Day borde samla hela öns befolkning i manifestationer mot klimatförändringarna på vartenda Liberation Square. Varje pund från skattesmitande företag som registrerar sig på ön borde gå till koldioxidbindande åtgärder. Men så är inte fallet. Jordens uppvärmning uppfattas inte – varken på Jersey eller generellt – som en säkerhetsfråga.

Det har skrivits många beteendevetenskapliga, psykologiska och pseudopsykologiska texter om varför vi människor generellt är dåliga på att värdera risker. Dessa förklaringar handlar om allt från att vi av evolutionära skäl är oförmögna att uppfatta komplexa risker till avancerade former av förnekelse. Det ligger sannolikt en hel del i dessa förklaringar. Men jag vill föreslå ytterligare en förklaring: en katastrof uppfattas bara som en katastrof om den omkullkastar den överordnade klasstrukturen.

Det ska sägas att förmågan att förutse huruvida en katastrof verkligen skulle slå blint eller slå hårdare mot de resurssvaga är rätt skakig, varför slutsatsen kan bli helt fel. Men de händelser som uppfattas kunna slå blint – en rusande lastbil på Kungsgatan eller ett nymuterat förkylningsvirus – uppfattas som hot eller katastrofer. En ökning av havsnivån däremot, eller klimatförändringar som gör maten dyrare, är processer som går så pass långsamt att den resursstarke lätt kan anpassa sig. Lite hårddraget betyder en höjning av havsnivån inte mer än att det gäller att sälja strandfastigheterna i tid och investera högre upp på slänten. Att matpriserna ökar är knappast en katastrof för den som har stålarna, och en fet AC-anläggning räddar nattsömnen för de besuttna.

En katastrof med bevarad klasstruktur betraktas helt enkelt inte som en katastrof, något som enkelt kan bekräftas genom att en titt på filmgenren ”katastrof och apokalyps”. Ett helt centralt element i varje sådan film är just klasstrukturens sammanstörtande; hur ömhudade akademiker och sliriga PR-konsulter omgående går under på de mest blodiga sätt om de inte får beskydd av de gatusmarta småbrottslingarna och den-försupne-småstadspolisen-som-fått-sparken.

En stark klimatpolitik kan förmodligen inte komma till stånd förrän vi utvecklar en lite mindre primitiv syn på säkerhet. Denna sommar när tallar blir eldfacklor på sekunder och kossor sjuka och ilskna av hetta och törst kanske i bästa fall kan få valdebatten att handla om verklig säkerhet och sluta kretsa som en slö fluga kring säkerhetsteaterns tre huvudkaraktärer, tiggare, migranter och kriminella.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter