Ledare. .

2018-10-29 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vi borde fundera på koldioxidransonering

Lika viktigt som att försöka förhindra de värsta miljöscenarierna, är det att försöka fördela de konsekvenser de får.

Det kommer med jämna mellanrum rapporter om göteborgspolitiker som har flugit för mycket i tjänsten. Det gäller politiker från flera partier och det gäller både kommunalråd och riksdagspolitiker.

”Vad tänker man på när man svävar däruppe”, frågade Kurt Olsson en gång höjdhopparen Patrik Sjöberg när de satt i sofforna på taket till Skinngruppen i Lackarebäck medan bilarna susade förbi på E6:an intill. Själv undrar jag vad politikerna tänker på när de svävar däruppe i flygplanen.

Det är svårt att veta, men just M-politiker funderar möjligen på konsumentmakt. Konsumentmakt är ett förslag som brukar komma högerifrån. Men konsumentmakt är inte alltid effektivt. Det finns exempel på när det har fungerat, men exemplen på när det inte har fungerat är fler.

Jag vet inte hur många som, liksom jag själv, dagligen står vid hyllorna på Willys och försöker välja mellan ekologiskt och närproducerat, försöker läsa om palmolja på baksidan av förpackningarna och om biocider när jag kommer hem, och vad gör man när de ekologiska bananerna är förpackade i plast medan de andra säljs i lösvikt?

Jag har en master i biologi och jag har också läst kemi och globala studier, men inför hyllorna med varor har jag en känsla av att bli förd bakom ljuset och att mina möjligheter att värja mig är alldeles för små. Ändå är de gigantiska i jämförelse med många andras. Ju mindre pengar, ju mindre ork, och framför allt ju mindre tid - desto mindre är ens makt som konsument.

Men vi kan ju förutse många av miljöproblemen. Vi kan också förutse att de kommer att drabba jordens befolkning på ett ojämlikt sätt. Lika viktigt som att försöka förhindra de värsta miljöscenarierna, är det att försöka fördela de konsekvenser de får.

Som det ser ut nu kommer de som redan i dag har det sämst att drabbas hårdast. Och inte nog med det: vi som orsakar de värsta miljöproblemen (och där är många av de flygande politikerna troligen inblandade, inte bara för att de flyger i och utanför tjänsten, utan för att många av dem medverkar till beslut som är skadliga för miljön) klarar oss förmodligen längre än de flesta.

Många pratar nu om koldioxidskatt. Men inte heller det är någon riktigt bra ide. För det första kommer just de som släpper ut mest att kunna fortsätta med utsläppen, det enda som krävs är pengar, (och det har de), medan andra drabbas oproportionerligt hårt, när deras redan begränsade möjligheter att handla minskar ännu mer.

Men demokratin är viktig. Och en av de saker som är bra med demokrati är att den kan se ut och utövas på så många olika sätt. För det finns, åtminstone i teorin, sätt att hantera både miljön och miljöproblemens inneboende ojämlikhet demokratiskt. Det handlar om koldioxidransonering (kan också kallas för individuella utsläppsrätter).

I Saci Lloyds ungdomsroman ”Mitt klimatkatastrofala liv” är det intressanta att Storbritanniens befolkning har enats och röstat fram koldioxidransonering via ett litet grönt elektroniskt kort som delas ut till alla i nationen och från vilket poäng dras för varje gång någon förbrukar koldioxid. Poängen dras automatiskt varje gång man duschar, äter kött eller köper en pryl som tillverkats med hjälp av icke-förnyelsebara resurser.

Boken är rolig, underhållande och smart trots att den innehåller lika delar utopi och dystopi och inte mycket däremellan. Saci Lloyd tar upp flera olika aspekter av en tänkbar genomförd koldioxidransonering, som vilket straff man ska få om man överskrider sin kvot, och vilka konsekvenser en ransonering får i folks dagliga liv – till exempel att många gymnasieungdomar väljer att satsa en stor del av sin studietid på att försöka lära sig att laga sina trasiga saker.

Förutom Saci Lloyd finns det många som har argumenterat för koldioxidransonering. Särskilt i Storbritannien. Men även här i Sverige, till exempel David Jonstad i boken Vår beskärda del: en lösning på klimatkrisen (Ordfront). Och i Expressen den 22 oktober, argumenterade Paula Grossman för ransonering, även om det enbart gällde flyg, och benämndes ”motbok”.

Givetvis finns det problem också med koldioxidransonering. Hela det ekonomiska systemet måste ställas om, eftersom vi måste börja handla helt andra saker än vi gör nu, exempelvis tjänster i stället för varor, om vi över huvud taget ska fortsätta på den nu inslagna ekonomiska banan.

Ett annat problem är att det utan tvivel mycket snabbt kommer att uppstå en svart marknad. Men om vi börjar fundera nu, inte bara när vi svävar någonstans högt uppe, utan här nere på marken, och hela tiden, så måste vi kunna komma på lösningar. Det gäller både miljön och den internationella solidariteten.