Ledare. Hanna Strömbom.

2018-05-01 09:49

Vi behöver gemensam kamp för vårdande yrkesgrupper

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har alltid tyckt att det finns något aningens grabbigt över 1 maj. Jag tror att det har något att göra med det jag brukar kalla göteborgspsykos, ni vet en fäbless för kranar, varvetkneg, gamla tiders sjåare, porter och gärna en gubbkeps lite käckt på svaj.

Oftast är det en bra grej, men om det inte ringer några klockor än så är delar av den ökända moderata valfilmen en sen avartsvariant. Den försöker kittla lokalpatrioter med fiskauktion, ”hårt arbete i tung industri”, kranar och blåvitt. Vi har väl snackat klart om hur precis allt gick fel med den där filmen, men som propagandamaterial är den intressant ur ett göteborgssociologiskt perspektiv.

Och utöver speakerrösten innehåller den inga kvinnor. Inte en enda byggjobbare som inte ser ut att heta Johan. Inte ett traditionellt kvinnoyrke i sikte. Inga dagisfröknar, ingen hemtjänstpersonal, ingen enda Sahlgrenskasköterska.

Nu är det väl kanske ingen högoddsare att just Moderaterna inte flaggar med Sahlgrenska då de bär det politiska ansvaret för den pågående lokala vårdkrisen, men kvinnor verkar visst ändå inte ingå i bilden.

Bilden av arbetaren är en man.

Idag hålls en tvärpolitisk manifestation i Haga. Fack- och partianslutna manar till samling och flera av dagens demonstrationer tågar under parollen som delar namn med nätverket – Försvara strejkrätten!

Det gör de alldeles rätt i. Jag har liksom flera av våra ledarskribenter under det gångna året argumenterat för hur hamnens öde rör hela löntagarsverige.

Det gångna året har hamnen lämnat rollen som göteborgsk gimmick. När Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson talar på Socialistiska partiets samling idag så är han större som galjonsfigur för den arbetsrättsliga strid som satt företrädarperspektiven på sin spets. Den är avgörande på flera sätt och det är betryggande att Nätverket försvara strejkrätten enar flera parter. Allt annat vore vansinne. 

Vi behöver fler sammanslutningar. Fler galjonsfigurer för sans och balans. Vi behöver att fiskmånglare, metallare, kulangubbar och Volvoknegare av alla könstillhörigheter sluter upp för de vårdande yrkeskategorierna. 

Förskollärarna – jo så heter dagisfröknar numera – skriker pressat läge och kräver inget mer än vad varenda förälder önskar för sina barns vardag. På radion talar de om ännu en bok som slår fast att Florence Nightingale egentligen inte alls ”var en Florence Nightinggale” och i fredags kunde ni läsa om sjuksköterskorna som demonstrerar för sina framtida yrkeslivs skull. 

Vänner som jobbar i socialtjänsten, i omsorg och i vård – alla skriker att det inte går längre. Det var ju inte detta de utbildade sig till, de ville möta människor, ta hand om dem – inte panikartat klara av så många som möjligt på en timme och sedan klockas på om de inte ändå kan effektiviseras en aning till.

Det var länge sedan smärtgränserna passerades.

Patientsäkerheten riskeras, ungarna är stressade och personalen säger upp sig eller blir sjuka.

Det handlar förstås om pengar. Det handlar om att prioritera välmående och hälsa såväl för välfärdens personal, som för dem som de tar hand om. Antingen det eller så blir det lite mer pengar i plånboken, fetare finanser, välfärdsvinster för företag och mindre skattesats.

Är det värt det?

Kan det vara värt det?

Har vi verkligen inte råd?

För detta finns 1 maj.

För detta behövs 1 maj.

Vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag, borgarna i papperskorgarna och internationell solidaritet. Men dylikt känns idag romantiskt visionärt mitt under pågående flerfrontsanfall. Vi vill ha trygga arbetsplatser. Vi vill ha arbetsrätt utan inskränkningar. Vi vill inte vara rädda för sjukdom på grund av att vården skrämmer i sig.

Och med uppstramade arbeten kommer psykisk ohälsa för dem som inte har makt över sin arbetssituation, pressas och utpressas. Det är utpressning att ställa löneersättning mot orimliga arbetsvillkor.

Redan på sociologins grundkurs står det klart att arbetarbegreppet är lite trixigt idag. Sjuksköterskor har alla högskoleutbildning och dagisfröknarna är utbildade pedagoger. En genom historien stadig faktor är dock fortfarande att kvinnor i snitt tjänar mindre. 88 procent av manslönen enligt SCB. Och diskussionen om att kvinnligt kodade yrken är lågavlönade är förstås inte ny.

Sjuksköterskorna hade ett alldeles eget uppror för några år sedan. De krävde en ingångslön som bättre matchade utbildningsgraden. Det gick vägen. Någorlunda.

Men liksom för lärarna, som jagat högre löner i tid och evighet, är det arbetssituationen som är mest alarmerande. Det behövs fler kollegor för att klara uppgifterna. Mer kraft för att stå pall.
Inte minst i vården. 

”Så länge man inte fyller på med tillräckligt med personal så blir vården sämre och sämre”, konstaterade Vårdförbundets Anne Karin Höglund i ETC Göteborg i mars. 

Idag har Sahlgrenska anställningsstopp. Sjukhuset har gått en tredjedels miljard back. Då är det kalkylerna som är trasiga. Så även personalen, som nu inte får bli fler. 

Kosta vad det kosta vill, så här kan vi inte ha det.