Ledare. Laila Vianden.

2018-11-08 03:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Vi behöver fortfarande politik

I rättvisans namn borde vreden riktas mot de ekonomiska systemen, men efter 2008 har det snarare omvandlats till en politikens kris, vilket sker även här.

Översvämningarna i södra Europa fångas kanske bäst av bilderna från Markusplatsen i Venedig, där turister med shoppingkassar från exklusiva butiker vadar omkring i vattenkaoset. Samtidigt har ett 30-tal människor omkommit och kulturvärden står hotade. Det utgör sinnebilden av nihilistisk konsumism och vår tids oförmåga att hantera globala hot. Vi dränker och torkar ut oss själva om vartannat, i strid mot allt förnuft, på samma sätt som vi lamslår politiken genom att rösta ”fel”.

I post truth-eran spelar det ingen roll att klimatförändringar utgör ett växande problem, eller att gamla löften om stigande levnadsstandard och obegränsad konsumtion inte längre kan infrias. Inte så länge häftiga känslor kan piskas upp och växlas in mot makt. Under tiden har det stora narrativet, och dess förment neutrala experter, kroniskt underminerats av kapitalismens utveckling. Berättelsen om en ständig, samhällelig utveckling förlorar sin kraft när klyftorna ökar.

I USA och Storbritannien har betydande delar av befolkningen sett inga eller små inkomstökningar under de senaste 30 åren. De framsteg som uppnåtts har helt enkelt inte kommit alla till del, och blir därmed svåra att ta till sig. I rättvisans namn borde vreden riktas mot de ekonomiska systemen, men efter 2008 har det snarare omvandlats till en politikens kris, vilket sker även här.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den politiska situationen på riksplanet är närapå identisk med den i Göteborg – inget av de traditionella blocken har egen majoritet, nya koalitioner tycks omöjliga att bilda, och svårigheterna att skapa ett nytt styre är ansenliga. Men på riksplanet pågår krisen främst inom den forna Alliansen, både mellan partierna och internt inom Moderaterna.

På ledarplats och i sociala medier blir tongångarna mot Centerpartiet och Liberalerna alltmer aggressiva. Löfven kan luta sig tillbaka en stund medan stridigheterna mellan traditionellt liberala värderingar och konservativ pragmatism rasar.

Men i Göteborg verkar Socialdemokraterna snarare ha försatt sig i en situation där man får välja mellan att bli stödparti till antingen högern eller vänstern. Oviljan att förhandla med de forna koalitionspartierna har därför resulterat i att V, MP och FI bildat ett eget progressivt block och går fram med ett eget budgetförslag.

Ann-Sofie Hermansson uppger att hon främst vill samarbeta med Alliansen – en lösning som skulle ge majoritet och potentiell stabilitet. Men det skulle också ske på bekostnad av den vänsterpolitik man kan förvänta sig av ett socialdemokratiskt parti. I värsta fall skulle det innebära slutet för S Göteborg.

Från borgerligt håll verkar (hittills) intresset för ett sådant samarbete svalt. Moderaterna har länge avvisat den möjligheten och Alliansen valde i sina första sonderingar att vända sig till Demokraterna, borgerliga partier emellan. Demokraterna i sin tur utesluter ett samarbete med Alliansen, så länge de fortsätter att verka för Västlänken.

Om möjligheten att nå en blocköverskridande budgetuppgörelse skriver Ann-Sofie Hermansson på sin blogg att ”Ska man förhandla måste man visa respekt. Då måste andra partier ges möjlighet att vara med vid förhandlingsbordet redan från start.”

Men viljan att driva igenom en socialdemokratisk budget utan att överhuvudtaget förhandla med de övriga rödgrönrosa visar på allt annat än respekt, trots att mandatfördelningen i Göteborg är mer gynnsam än den på riksplanet, och ger det gamla rödgrönrosa blocket sammanlagt 36 mandat, mot Alliansens 24. Nu återstår möjligheten för S att lägga fram ett eget budgetförlag, vilket sannolikt gör dem ännu mer perifera.

Trots en på många plan auktoritär och obehaglig valrörelse, trots Socialdemokraternas svårbegripliga strategier, och trots det underliggande hotet om parlamentariskt kaos, behöver vi likväl politik. Vi behöver det här i Göteborg såväl som på riksnivå. Vi lever i en marknadsekonomi som äger en enorm kreativitet och kraft, men som även hotar att ödelägga allting i sin väg, och här behöver vi politiken för att skydda oss – lika mycket som Markuskyrkan i Venedig behöver politik för att ha en chans att bevara sin enastående marmormosaik.

Även de förmodat själsligt döda turisterna med sina Vuittonkassar behöver politik för att ha ett intakt kulturarv kvar att drömma om. I post truth-eran befinner sig expertisen och det rena förnuftet i fritt fall eftersom de i stora drag surrat sig vid den ”neutrala” berättelsen om utveckling. Men en övergripande samhällsberättelse kan inte utelämna hälften av landets befolkning, då förlorar den sin legitimitet. Och det gör även det vänsterinriktade parti som hellre går till höger.