Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-05-29 01:11

Vi behöver ett nytt 1968

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vad var det för märkligt med 1968? Unga människor måste undra. Äldre farbröder och tanter har starka känslor inför ett årtal ur det djupt förflutna. Vi som var med då – själv fyllde jag 29 det året – har alla vår bild av det som hände 1968. Bilden präglas förstås av var man befann sig då.

Själv bodde jag i Staffanstorp, sju kilometer från Lund och tio från Malmö. Min fru och jag hade två små barn, födda 1964 och -67. Själv jobbade jag fram till augusti på kulturredaktionen på Sydsvenskan i Malmö. Jag hade den fina titeln biträdande kulturchef och skrev sådant som tidningsledningen ogillade alltmer. Kulmen nåddes när jag i maj försvarade de demonstranter som stoppat tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad. Den riktige kulturchefen hade fördömt det som hänt. Jag skrev en elak replik. Det blev tal om att jag skulle avskedas.

Men så blev det inte.

I stället skickades jag till Prag för att undersöka vad som hände där på både ideologins och kulturens områden. Pragvåren hade just övergått i en Pragsommar när löftena om en ”socialism med mänskligt ansikte” skulle infrias. Jag träffade mängder av intressanta människor och fick mig till livs en uppsjö av motstridiga idéer och ideal.

Det var oavlåtligt spännande. Men jag gjorde ett fatalt misstag: jag trodde inte på ryktena om en rysk invasion. Den 21 augusti, när stridsvagnarna rullade in över Tjeckoslovakiens gränser, förstod jag genast att jag inte längre hade någon framtid på Sydsvenskan.

Det var redan då klart att jag under höstterminen skulle vikariera i det lilla ämnet idéhistoria i Lund under höstterminen. Men nu måste jag helt satsa på att fortsätta jobba inom universitetet.

Jag var några år äldre än de riktiga 68:orna som var unga studenter. Men jag hade åtminstone turen att kunna betrakta det som hände under det året ur tre olika vinklar. Jag hade suttit på en tidningsredaktion, jag hade varit i Prag, och jag blev under höstterminen universitetslärare. Jag vet inte om dessa mycket olikartade perspektiv gjorde mig klokare. Men de gav mig åtminstone en rik erfarenhet.

För mig är 1968 framför allt året då ingenting skulle tas för givet. Drömmarna om en snabb revolution som florerade i vissa kretsar var förstås naiva. Det väsentliga och sammanhållande var att inget av det bestående var självklart.

Ett annat perspektiv var alltid möjligt. Eller rättare sagt: inte bara ett utan många. Vilket man borde välja blev föremål för ständiga diskussioner och kontroverser.

Jag kom in i denna surrande bikupa av åsikter som en ung och oerfaren lärare. Det var en fördel för mig att jag själv tillhörde ifrågasättarna. Men varje ifrågasättande kunde i sin tur ifrågasättas. Det var svårt att inte stoppa upp inför varje punkt där olika meningar kunde finnas. Hur skulle man hinna med kursen?
De mest diskussionsglada studenterna läste alltid mängder av litteratur utanför kurslistorna, ja en del höll sig enbart till alternativen.

Minst lika viktiga som diskussionerna var demonstrationerna. Det var ett ständigt demonstrerande. Det gällde det fasansfulla Vietnamkriget som i så hög grad dominerade synfältet. Vi uppfylldes av avsky inför tanken på Lyndon B Johnsons och Robert McNamaras råhet och blodtörst.

En annan anledning att gå ut på gatorna var Ukas, förslaget om en ny studieordning som skulle låsa alla studenter vid en bestämd uppsättning linjer som skulle utgöra den närmaste vägen till lönande och nyttiga yrken. De radikala studenterna ville inte bli nyttiga i det bestående samhället eller ens tjäna mycket pengar. De ville förändra världen!

Det var Ukas som fick studenterna i Stockholm att ockupera sitt eget kårhus. I Lund tyckte vi att den aktionen var lite löjlig; men kamerorna var där, reportrarna var där, och Palme var där, och i minnesprogrammen om 1968 är det alltid denna lite tafatta ockupation som får prägla bilden.

Men det allra viktigaste med 1968 var inte aktionerna, det var det kritiska sinnet. Sina bästa uttryck tog detta sig i de tidningar och tidskrifter som skapades, alltifrån Vietnam-bulletinen och Puss till Kommentar och Häften för Kritiska Studier. Även inom film och konst och design skapades nya former. Det var helt enkelt en kreativ tid. Visst, mycket var omoget, förhastat, ibland motbjudande. Men vitaliteten var stor.

Det var inte under året 1968 som frukterna av den nya andan kunde skördas, det var först under 1970- och även 1980-talen. Den stora gruvstrejken 1969 var inte ett resultat av vad några studenter gjorde, den var mycket större; men reaktionerna på strejken som var förbluffande positiva var inte oberoende av sinnesändringen året innan.

Både den nya kvinnorörelsen och miljö­rörelsen hade sitt samband med 1968, i vissa stycken som ett uttryck för, i andra i opposition mot de dominerande stämningarna då.

En annan förändring var mer omärklig. När många av de radikala studenterna tagit sina examina fick de jobb ute i samhället som gav dem inflytande. Många, kanske de flesta, förlorade sin radikalism; några gick snabbt över till motståndarsidan. Men andra hade kvar idealen från sin studietid. De kom i det tysta att prägla mycket av det som hände på vitala samhällsområden.

Nu har sedan årtionden samhället präglats av dem som insöp nästa stora våg: 1980-talets ”konservativa anglosaxiska revolution” med sin så kallade nyliberalism.

Idag behöver vi ett nytt 1968.

Tänk på det, ni som är födda runt det senaste sekelskiftet!