Göteborgsmoderaterna vill vända trenden. Efter lokalt sviktande opinionssiffror och valförlusten 2014 satte man ihop en arbetsgrupp. Och i höstas lanserade man resultatet: “101 konkreta förslag för ett starkare Göteborg” tillsammans med den nu ökända kampanjfilmen som förde Göteborg till riksdebatten på ett ytterst olyckligt sätt, inte minst för Elisabeth Svantesson, partiets andre vice partiledare samt ekonomiske talesperson. I söndags stod hon i Agenda och försökte förgäves distansiera sig från filmens innehåll genom att hävda att hon inte sett den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Filmen försöker skapa en gemensam berättelse om staden. Och berättelser är viktiga. Men problemet är att det är en berättelse väldigt få känner igen sig i; varken i det idylliska förflutna (som rymde både sociala problem och tunga arbeten) eller i den dramatiska svartmålningen där kriminella invandrare har förstört staden. Kanske är det extra svårt att känna igen den brinnande bilen eftersom den kommer från en bildbyrå och fimades i Kanada. Den lilla detaljen kan tyckas irrelevant i sammanhanget, men den förstärker intrycket av moderaternas kommunikation som oärlig.
Inte heller stadens polis och räddningstjänst känner igen sig i moderaternas bild av Göteborg. De berättar för Sveriges Radio att bildbränderna närapå halverats sedan 2015 (från 129 till 66 bränder). Men trots räddningstjänstens statistik anser ändå Göteborgsmoderaterna att bränderna ökar. “Det är min bild att det växer”, säger Hampus Magnusson till SR. Polisen menar även att att: “Bilbränderna är inte det stora problemet för oss. När bilbränder sker beror det ibland på att vi tar tillbaka gatan. Det är levnadsvillkoren i de utsatta områdena som är det stora problemet.” Och här har polisen alldeles fullkomligt rätt. Vill man komma åt problemen behövs satsningar på sådant som skola och socialtjänst.
Det är postpolitik att påstå att bilbränder ökar när de i själva verket minskar, det är postpolitik att prata om kriminalitet i termer av hårdare straff, när hårdare straff saknar effekt och det som akut behövs på flera orter i landet är förebyggande insatser som hjälper unga att klara grundskolan och gymnasiet, samtidigt som dagens friskolesystem dränerar samma skolor på resurser. Bortsett från detaljerna i ett misslyckat utspel är Göteborg en hårt segregerad stad, och klyftorna fortsätter öka, över hela landet. En finanskris och åtta år av Alliansens tillbakarullning av moderniteten har skapat svåra hål och revor i välfärden. Det är inte mer postpolitik vi behöver. Det är mer politik och samhällsbyggande reformer. Men det är valår. I stället för att säkerställa att levnadsvillkoren i utsatta områden förbättras tycks rasistiska utspel med svajig verklighetsförankring stå högre på agendan. Hur ska man annars tolka att riksmoderaterna begär en utredning av invandringens kostnader när dessa siffror redan finns tillgängliga? Eller förslaget om att begränsa tillgången till sjukvård för papperslösa, det vill säga människor som i nuläget redan har extremt begränsad tillgång till just sjukvård? Eller att likt Alliansen i Göteborg tillsammans med SD och Wannholt, mot rådande rättspraxis, vilja strypa det ekonomiska biståndet till det hundratal barnfamiljer som tvingas hyra svart, och därmed riskerar att stå bostadslösa? Det är knappast en politik för att komma till rätta med svåra livsvillkor. Däremot är det en politik för att splittra staden och ställa göteborgare mot varandra.
Resurserna, får vi höra, är alltid knappa. Därför krävs hårdare tag mot vissa bland oss, så att resten ska kunna ha det bra. Särskilt krävs hårdare tag mot människor som är i behov av de sociala trygghetssystemen, “bortskämda” yrkeskårer (inför varje avtalsrörelse), och inte minst; precis allting som förknippas med invandring och de typer av förorter där många invandrare bor. Det berättar för oss att livet är en oändlig kamp om resurser som någon annan ständigt hotar att ta från oss. Denna någon tillskrivs alltid bristande moral, inte sällan på rent rasistiska grunder.
I detta allas krig mot alla haglar de postpolitiska utspelen. Göteborgsmoderaterna visar bara på handlingsförlamning och politisk impotens, man har uppenbarligen slut på idéer. När den gamla drömmen om självförverkligande genom arbete och konsumtion inte längre kan infrias, när historien inte riktigt var slut trots allt, då övergår politiken till att försöka offra oss till varandra.
Vi är alla värda så mycket bättre än det här; vi är värda bättre berättelser om det förflutna såväl som nuet och framtiden. Och inte minst om oss själva som någonting annat än evigt konkurrerande om små resurser. Det finns resurser. Vi behöver bara en politik som hjälper oss att dela på dem, och ger oss en stad som rymmer oss alla, i gemenskap
