BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
M, KD och L skriver gemensamt debatt (GT 15 jan) och menar att de rödgröna bär ansvaret för bostadsbristen. Nu ska den blå trojkan rycka ut och skapa ordning och reda, svartkontrakten ska avskaffas. Det ska ske genom att hyresvärdar måste ha godkänt andrahandskontrakt för att den som söker försörjningsstöd ska få hjälp med hyran. Argumentationen ska vara välvillig, men den bristande verklighetsförankringen är så monumental att det är svårt att inte bli förbannad. Bor vi ens i samma stad?
Att det ger S, V, MP och Hyresgästföreningen öppet mål är väl en sak, men lyssna åtminstone på tjänstemän, på socialsekreterare som vädjar om att inte tvingas bryta mot lagen (ETC Göteborg 14/2).
Det heter enligt Ransgård, Odenjung och Lega att inga barnfamiljer ska vräkas, men det går inte att hålla räkningen på hur många gånger kvinnojourer larmat om att de måste neka folk för att de som egentligen kan stå på egna ben inte får fatt i nya hem. För långt många fler än de som socialen skulle kunna försöka prioritera att lösa situationen för är bostadsmarknaden ett intrikat system av halmstrån .
Ni kan få ett snabbt litet utsnitt från verkligheten: i väntan på något hållbart så bor Daniela med sin treåring i Anders lägenhet. Den är okej men ligger flera stadsdelar bort från förskolan med allt vad det innebär. Anders delar en lägenhet med Kent i en annan stad. Anders har ett inneboendekontrakt, men det är superviktigt att det inte verkar som att också Kent bor där då Mona som har förstahandskontraktet kan bli av med det. Mona har lite lösa pinaler i ett rum och billigt smink i badrumsskåpet ifall att värden skulle inspektera. Hon bor sedan länge i en bostadsrätt som ägs av hennes snubbe, men är skriven i lägenheten för att hålla den till sina tonårsbarn. Anders klarar sig bra men har inget fast jobb så att han skulle släppa sitt kontrakt är inte en realitet. Lägenheten hyrs ut vitt – så ofta det går. Mellan varven också svart, men inga extra pengar har bytt ägare. Namnen är fingerade, allt annat stämmer. Ingen i kedjan är under 30 år.
Systemet står still. Att få ett kontrakt via Boplats ses ungefär som att få ett jobb via Arbetsförmedlingen, om inte omöjligt så högst otroligt inom rimlig tid.
Inkomstklyftorna har enligt SCB aldrig varit större i modern tid än nu. En tiondel tjänar nästan lika mycket som hela 50 procent får ihop tillsammans Om du omger dig med idel välbeställda så kanske det verkar absurt att en del människor faktiskt inte ens vill köpa en bostadsrätt, men framförallt finns det väldigt många som inte kan. Och ingen vågar släppa ett förstahandskontrakt för då måste du bädda kompisens soffa om jobbet på nya stället skiter sig.
På Facebook haglar efterlysningarna, gamla kollegor man inte sett på länge undrar om en kanske vet något nästan vad som helst till nya kollegans halvvuxna dotter som kommit in på Chalmers och börjar bli desperat. Sorry. Till kollegan själv då? Inte det heller. Den som hittar något gör det genom egna kontakter och ett jävla flax. Samt stadigt jobb och prydligt yttre.
Bostadsbristen är en eftersatt surdeg som ni gärna får bråka politiskt om vem som bär ansvaret för – men ta inte ut det på de fattigaste. Vi vet att det är förbjudet att sälja hyreskontrakt. Men vi vet också att det på inget vis betyder att det är enda anledningen till att det inte går att visa upp ett.
Ansvaret för detta bär både politiken och marknaden. Få bygger billigt om det går att bygga dyrt. Och helst skulle Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna vilja se en variant på marknadshyror. Det är logiskt för den som tänker tillgång och efterfrågan i klassiskt ekonomiska termer, men för folkvalda som ska företräda folket och inte byggherrar är det i rådande situation helt vansinnigt.
Enligt LO:s senaste rapport tjänar toppdirektörer nu 55 gånger mer än industriarbetare.
Det står mer och mer klart vilka du bör höra till om du ska överväga en röst på högern.
