Ledare. Gert Gelotte.

2018-01-12 03:00
Liberalernas partiledare Jan Björklund sommartalar i Göteborg 2017. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT
Liberalernas partiledare Jan Björklund sommartalar i Göteborg 2017.

Vem behöver Liberalerna längre?

Vart tog Göteborgsliberalerna vägen, de som i större sammanhang kallas socialliberaler och var en del av den politiska vänstern? Finns det några kvar, nu när det är svårt att se vad som skiljer Liberalerna från Moderaterna? Ni som försvarar individens frihet, men inser att friheten måste tillhöra alla. Även de som inte av egen kraft förmår ta för sig av livets och samhällets goda.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


2018 ser ut att bli ett politiskt år värt att minnas. Mycket kan hända, som det brukar heta i politiska analyser. Och så är det. Mycket kan hända. Men att det skulle hända så mycket i väljaropinionen att regeringsbildningen blir en enkel fråga om vem som vann valet är högst osannolikt.

Sannolikt är i stället att regeringsmakten förutsätter ett val mellan två möjligheter: en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna eller en socialdemokratiskt ledd regering över blockgränsen. Liberalerna måste välja.

Det tredje alternativet, en moderatledd alliansregering med stöd av Socialdemokraterna är så osannolikt att den kan lämnas därhän.

Nu kan man tycka att ett val mellan socialdemokrater och sverigedemokrater är enkelt intill självklarhet. En snabb genomläsning av Sverigedemokraternas principprogram borde få varje demokrat att sky allt samarbete, oavsett vad det kallas och hur det framställs.

Men som bekant kan såväl Moderaterna som Kristdemokraterna tänka sig att regera Sverige med stöd av Sverigedemokraterna. Respektive partiledning bekymras inte av en SD-ideologi som nödtorftigt döljer rasismen med resonemang om nationstillhörighet som en nedärvd essens. Som skiljer på medborgarskap och tillhörighet till den svenska nationen. Som tycker folkstyre blir problematiskt om man inte vet vilka som kan räknas till folket och som anser att nationalism är en förutsättning för solidaritet.

Att inte fler moderater och kristdemokrater skäms är mycket märkligt.

Så mycket bättre att Liberalerna (och Centern) säger blankt nej till att ingå i en regering med stöd av Sverigedemokraterna. Fast förutsättningen är förstås att partiet blir stort nog, mätt i mandat, att få något att säga till om. Samt att givna löften inte rundas. SD kan bli för Liberalerna vad Barsebäck blev för Torbjörn Fälldin.

Just nu ser det illa ut för Liberalerna. Flera opinionsresultat placerar partiet under fyraprocentsspärren till riksdagen. För detta finns säkert flera förklaringar. Men en viktig delförklaring, kanske den viktigaste, är att partiet förlorat sin socialliberala identitet och blivit intill förväxling likt Moderaterna. Partiet har gått över mittlinjen i svensk politik, från vänstern till högern. Det är en förflyttning som passar liberalismen illa.

Liberal kommer från latinets libertas, som betyder frihet. I liberalismens begynnelse handlade det om frihet från feodalism, religionstvång, kungligt envälde och skråväsende. Liberalismen utgjorde den första politiska vänstern.

Men den tidiga industrialismen visade att näringsfrihet i kombination med ekonomisk makt och inga sociala skyddsnät ledde till ett nytt förtryck och förfärliga förhållanden i de växande industristäderna.

Vid mitten av 1800-talet började därför en del liberaler ifrågasätta om inte frihet också måste innebära frihet till, att jämföra med frihet från. Det vill säga om inte samhället, förutom att ge medborgarna frihet, också måste se till att människor som saknar egen ekonomisk makt får möjlighet att använda sin frihet.

Denna diskussion gav upphov till den riktning inom liberalismen som i Sverige kallas för socialliberalism och i Göteborg för Göteborgsliberalism. Det är en liberalism som bottnar i individens frihet, men som också ser behovet av höga skatter, starka sociala skyddsnät och kompensatoriska ingrepp i den fria marknadsekonomin.

I Sverige har den socialliberala traditionen varit stark. Det var en liberal socialminister, Bengt Westerberg, som på 90-talet införde rätten till assistansersättning för funktionshindrade och pappamånaden i föräldraförsäkringen. Som partiledare gick Westerberg till val på rätten till eget rum på långvården.

Dagens svenska liberaler går i stället till val med krav på marknadshyror, sänkta löner för långtidsarbetslösa och försvagad arbetsrätt. Då kan man fråga sig: Behövs Liberalerna? Räcker det inte med ett moderat parti?

Jo, det räcker och utan socialliberalismen blir den politiska vänstern åtskilligt torftigare.