BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Grinigheten sträckte sig långt utöver Daniel Bernmars (äldrekommunalråd, V) flitigt citerade och utskällda tweet “Om detta är vad det innebär att ha ett toppmöte är det bättre de ses på någon åker eller bergstopp någonstans. Vanligt folk har de ändå ingenting till övers för. Det enda vi kommer uppleva är avspärrningar.” En frustrerad hamnarbetare berättar på facebook hur de får jobba en man kort för att en arbetskamrat fastnat i bilköer. Personen har svårt att få ihop den sociala agendan med de hotande inskränkningarna i strejkrätten. Och inga samtal jag hörde under luncher eller på spårvagnen var positiva. Den återkommande frågan var hur mycket mötet kostade och vad pengarna kunnat användas till istället.
Varför blev vi så sura när EU tydligt vill visa konstruktiva ansatser? På ett ytligt plan framstår det som en extremt ogin och oförnuftig reaktion.
“I just didn’t believe in me” förklarar Andrew McCarthys karaktär Blane i slutscenen av Pretty in Pink. Kärleken har fått förhinder och de älskande tu är förkrossade; han har inte orkat stå emot grupptrycket från sina rika vänner och svikit flickan han älskar, Molly Ringwalds rollfigur Andie. Nu möts de på skolbalen. Han förklarar henne sin eviga kärlek och gör därefter sorgsen sorti. Hon står kvar, djupt tagen men också tveksam. Hon har lärt sig läxan om svårigheterna med kärlek över klassgränserna.
Och kanske är det där vi står inför ett elitistiskt och instängt möte. Det förvånade tonläget över att storheten i mötet och vikten av dess agenda inte nådde fram är bekymmersam. För där både Blane och Andie är plågsamt medvetna om klasskillnader och svek, verkar delar av politiken tillfälligt har glömt hur vi levt under decennier av åtstramningar och besparingar – och hur den förda politiken nogsamt inpräntat att allting kostar; vi skulle behöva budget till högre bemanning inom samtliga välfärdsyrken. Vi skulle behöva sociala försäkringssystem som inte kastar ut dem som bränner ut sig eller har barn eller anhöriga med behov av assistans. Vi jobbar alla i ett högre tempo, i sönderslimmade organisationer, till allt mer prekära villkor, där vi ska överleva på en bostadsmarknad som blåsts upp bortom alla rimliga proportioner. Att ändra på någonting är för dyrt.
En gemensam social pelare som kan bidra till att forma en mer rimlig politik vore bra. Men det är omöjligt att lyckas med ett påbud om vilka känsloyttringar som är acceptabla, särskilt när strejkrätten står inför begränsningar och Hamnen sparkar fastanställda (för att omedelbart “återanställa” till sämre villkor). Det är även svårt att känna glädje inför den demokratiska öppenheten när ens grundläggande trygghet står på spel, som i Rannebergen där allmännyttan ska säljas ut till en ökänd värd som ägnar sig åt slarviga spekulationsrenoveringar och dåligt underhåll. Här står både Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige dessutom redo att ta beslut om att framtida utförsäljningar ska döljas från demokratisk insyn. Man vill ändra den ägandeklausul som säkerställer insyn.
Det hade inte varit mer demokratiskt att hålla EU-toppmötet på en bergstopp, men det hade också varit mer demokratiskt att behålla strejkrätten intakt, att låta ägandeklausulen stå kvar och att låta bli att sälja ut människors hem till oseriösa hyresvärdar.
Det är bra att EU kan användas till mer än åtstramningsprogram och bankpaket, men den som inte begripit hur avstånden mellan beslutsfattare och människor vuxit är i ogjort väder när den läxar upp stressade och utarbetade väljare som blir vansinniga av tanken på hur ett trafikstopp kommer ta ännu mer av deras krafter. Och då blir det svårt att förklara den sociala pelaren, för verkligheten fungerar inte som på film, där Andie efter sin plågade tvekan rusar efter Blane för försoning. Den tredje vägen och gladliberala alliansår har lämnat människor alltmer övergivna. Förvänta er inte att de ska falla i famnen på någonting som övergett dem under så lång tid. För det är här vi står, i slutscenen av Pretty in Pink. Det är här vi stått under decennier och det enda politiken har berättat är att vi kostar för mycket.
