Att vårdföretagen har lyckats sälja in privat vård in i det skattefinansierade systemet med argument falska som vatten är häpnadsväckande med tanke på att det finns en hel värld full att privatvård utanför våra gränser och därmed ett tydligt facit på frågan om vilka konsekvenser, hälsoresultat och kostnader som privat vård leder till.

Ändå betraktas frågan i Sverige som mystisk och ogripbar, en fråga i stil med om universum har ett slut och vem som är Alfons Åbergs mamma. Okej, det var en överdrift, men den betraktas som en evig levande debattfråga utan tydliga svar.

Kruxet är bara att det finns tydliga svar, och i Sverige är vi numera många som har erfarit följderna av privatvård i våra ursprungsländer. Lyssna på oss. Vi är inte jätteförvånade när vi plötsligt finner oss stå i den absurda situation att franska jordbruksbanker och australiensiska vårdjättar plötsligt äger svenska psykiatrimottagningar och vårdcentraler.

Eller för all del, lyssna på John Lapidus som i sin nya bok Vårdstölden och i flera debattartiklar varnar för följderna av den märkliga form av halvprivat vård som vuxit fram. Jag gissar att de flesta av ETC:s läsare vid det här laget har sett siffror på den dramatiska ökning av svenskar som genom sin arbetsgivare skaffat privat sjukvårdsförsäkring; idag över sexhundra tusen.

Privatfinansierad sjukvård försvagar den offentliga vården på flera sätt, men det tre viktigaste effekterna är att de underminerar skatteviljan, att de dränerar den offentliga vården på professionella som fått dyrbara utbildningar på skattebetalarnas bekostnad, och att systemet är orättvist då det försvagar en av sjukvårdens allra viktigaste principer, den om vård efter behov.

Det finns ett enda säljargument för privata sjukvårdsförsäkringar och det är verkliga eller upplevda brister i offentlig vård. Därmed är den utan jämförelse viktigaste åtgärden för att motverka privatisering av sjukvården att den offentliga vården håller en hög kvalitet och är tillgänglig. Tyvärr kommer vi under kommande mandatperiod att se motsatsen. Sett över alla Sveriges landsting har det skett en kraftig skiftning högerut i fullmäktige.

På vårt stora akut- och universitetssjukhus Sahlgrenska väntar inskränkningar av sjukvården och med största sannolikhet längre köer – sjukvårdspolitiker och tjänstemän talar nu för första gången rakt ut om att medvetet minska den så kallade vårdproduktionen i syfte att anpassa vårdutbudet efter budgeten snarare än efter efterfrågan (användningen av ordet ”efterfrågan” är intressant i sig, menar man kanske inte ”behov”?).

Där man hittills talat i termer om att öppna upp vårdplatser som varit stängda på grund av sjuksköterskebristen, har man nu svängt och säger öppet att det aldrig kommer att finnas fler vårdplatser än det finns idag på Sahlgrenska. Det som var brist igår är det nya normala. Man har infört anställningsstopp som påverkar alla yrkesgrupper på sjukhuset, allt från de sjuksköterskor som nyss var så hett åtrådda och svårfångade till de erfarna och effektiva överläkare som trots att de är över 65 år dagligen räddar verksamheter. 

Och det är nu jag måste återkomma till naiviteten. Varför köper vi så lättvindigt argument om att den uppkomna situationen med relativt svårtillgänglig vård och relativt långa vårdköer är en slags demografisk och nationalekonomisk olycka (åldrande befolkning, minskade skatteintäkter med mera) som alla beklagar?

Sahlgrenskas styrelseordförande är moderat och vi har en borgerlig dominans i de flesta landsting – vad är det som säger att de på allvar värnar om en offentlig vård god nog att effektivt slå ut marknaden för privata vårdförsäkringar? Detta är inte en främst teknisk fråga.

Det tekniska svaret på effekterna av hel- och halvprivat vård finns. Det är i högsta grad en ideologisk fråga. Det är närmast brottsligt naivt att blunda för att de politiker som styr vår offentliga sjukvård också är ideologiskt motiverade att öka privata inslag i vården, de är inte främst vanmäktiga administratörer som bara har att beklaga att ”budgeten inte räcker”. De påtvingade danslekarna kan jag väl lära mig leva med, naiviteten när det gäller samhällsfientlig borgerlig politik – nej.