Ledare. Janan Zapata.

2018-06-19 18:00

Våra och deras skriande behov

I samma stund som vi skapar ett ”dom” skapar vi någon som vi inte kan identifiera oss med. Det kan handla om de där invandrarna lika gärna som de där SD-arna. I nästa steg börjar vi klistra på ”dom” egenskaper och stereotypa bilder av allt det som ”vi” inte är. Den egna gruppen kan ju inte vara sämre så därför värderas ”våra” egenskaper högre. Sedan är det inte långt till nästa steg där vi börjar se ”dom” som mindre värda.

Ett exempel på en vanlig vi och dom-uppdelning är hur vi med tilltagande förskräckelse sneglar på USA och det politiska läget i landet. Vi svenskar är så sansade, korrekta och insiktsfulla i jämförelse med dom där tokiga amerikanerna där borta.

I ”The Uncivil Agreement” skriver Lilianna Mason om den hårda polariseringen inom den amerikanska väljarkåren. Amerikaner identifierar sig allt mer helhjärtat med ett av de två stora partierna, bosätter sig i områden där grannarna också är anhängare av samma parti och umgås i kretsar av likasinnade.

Med hänvisning till Masons bok påpekade Svenska Dagbladets Jenny Nordberg att det numera är helt ofarligt att diskutera politik vid en middagsbjudning i USA. Eftersom alla ändå tycker likadant så finns ingen risk att det blir dålig stämning.  Men det mest skrämmande med polariseringen är att den leder till en mentalitet av att vattentäta vinnare eller förlorare.

Precis på samma sätt som du fanatiskt hejar på ett fotbollslag kan du bli odrägligt kaxig eller fullkomligt nedslagen beroende på hur det går för ditt lag (parti). När Demokraternas kandidat förlorade förra valet gick många new yorkare runt och sörjde i veckor. Förlusten var något som berörde den egna identiteten. Jaja, new yorkare vi känner med er, men kom igen nu, gaska upp er för fan och fundera över hur det kunde gå så snett. Gör om, gör rätt.

Men går det inte att hitta liknande polariserande trender här i Sverige med vår benägenhet att isolera oss inom olika identiteter? Jag kan till exempel känna igen mig i känslan av att ”förlora” varje gång som SD gör ett framsteg. Utmaningen är att inte koppla nederlaget till min identitet som invandrare eller vänster eller feminist. Nederlaget handlar om något större. Om att hela vårt samhälle tar ett steg närmre intolerans, likformighet, misstänksamhet och ökade klyftor mellan människor. Det drabbar ju alla utom de som sitter i toppen.

Det finns mycket som lockar med bekväma vi och dom-uppdelningar. Det hjälper våra hjärnor att få lite ordning och reda i den ofantliga mångfalden av människor i vår omgivning. Men framförallt tillfredsställer vi och dom-tänket vårt behov av att känna oss lite bättre än andra. Till och med lite mer öppensinnade och progressiva.

”Dom” kan i vissa specifika situationer upplevas som mystiska eller rent av exotiska, beroende på hur långt ifrån en själv (vi tror) de står. Ibland kan deras märkliga egenskaper upplevas som uppfriskande och lite kittlande. ”Vi” kan till och med dra till med att, ja, vi borde faktiskt lära oss av ”dom”. (De har minsann ingen jantelag i USA till exempel.)

Som latinamerikan i Sverige har jag blivit påklistrad en massa ”positiva” stereotypa bilder. Jag förväntas vara eldig, färgstark, sensuell, äta kryddig mat och älska att dansa salsa. Att jag buntas ihop med cirka 0,4 miljarder människor som kan benämnas som latinos, verkar mindre intressant. I andra sammanhang förväntas jag besitta någon slags inneboende vishet eller vara mer upplyst eftersom jag avviker från normen. I all välmening klistras jag på stereotypa egenskaper av någon som vill känna sig öppensinnad och progressiv.

Men när ”dom” råkar vara SD-arna som du inte trodde fanns i ditt bostadsområde eller på ditt jobb, finns inga spår av exotiskt, intressant, kittlande. Kanske för att vi oftast ser dem som vanliga svennar som står obehagligt nära oss själva? SD-arna får gärna vara syndabockarna som får bära alla våra synder (rasism) åt oss. I det här fallet är ”dom” några som vi helst vill förkasta och som ”vi” absolut inte kan lära nåt av.

Det SD erbjuder sina väljare är en möjlighet att känna sig värd något. Du behöver inte ha åstadkommit någonting särskilt, du behöver inte ha någon särskild talang, du behöver bara vara svensk. Det är lätt att håna såväl partiet som dess anhängare för det absurda i den idén: du är svensk, därför är du värd något. Men alla har vi behov av att känna oss värda något, av att känna en grundläggande gemenskap, av att vara del av något större än oss själva. Det är inte behovet som är absurt.

Frågan ”vi” måste ställa oss är vad det är som tillfredsställer våra behov av att bli sedd, inkluderad och att känna oss värda något. Och vad det är som gör att andra går omkring med det skriande behovet otillfredsställt? Hur skapar vårt samhälle den törst som SD påstår sig kunna släcka?

Vi skulle kunna se rasister som onda eller som sjuka. Vi skulle även kunna se dem som människor vars grundläggande behov inte tillfredsställts.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter