En god affär för de boende. Märkligt nog blev de inte särskilt tacksamma, de anordnade i stället protester och gick ut och demonstrerade mot ombildningarna, och sedan i fredags, ungefär en månad efter att det ursprungliga förslaget presenterats, ser det ut att stoppas.
Som Hem&Hyras granskningar visar, innebar det föreslagna upplägget en affärsmodell som riskerar att öppna för svarta pengar, och som innebär att hyresgästerna får bära hela risken. Bostadsbolaget skulle fortsätta att äga och sköta den yttre förvaltningen av fastigheterna, samt tillsammans med ett privat bolag få en del av kakan varje gång en andelsägare säljer vidare till en annan. I det förslaget som Bostadsbolaget presenterade skulle det privata bolaget få 20 procent av vinsten vid varje försäljning i utbyte mot support (till mycket ringa insatser) ”i teorin i all evighet”. De enda som i slutändan får lägga ut pengar är alltså de som bor i lägenheterna.
Bristerna i upplägget anges som orsaken till att ombildningarna antagligen kommer att stoppas.
Men de hyresgäster som protesterat gick under helt andra paroller och bryter mot dogmen om att alla vill äga sitt boende. ”Jag tycker att det är viktigt att det finns hyresrätter som är för alla, att det inte är för dyrt”, berättar en av de som demonstrerade (SVT Väst 7/11). Och hyresrätter utgör den mest efterfrågade boendeformen i Göteborg, inte andels- eller bostadsrätter. Mot bakgrund av att en tredjedel av landets hushåll sett sina boendekostnader öka i förhållande till inkomst är det inte särskilt förvånande. Ökande klyftor och inkomstskillnader tillsammans med en bostadspolitik som premierar hushåll med högre inkomster innebär en ekonomisk press för valrörelsens mest överanvända tropp: vanliga människor. Den ständiga viljan att utarma det befintliga beståndet blir därmed fullkomligt obegriplig, oavsett vilka partier som driver förslagen.
Beståndet av hyresrätter, hem för ”vanligt folk” verkar betraktas på samma sätt som skolor, omsorg och sjukvård – en oändlig källa att marknadifiera och göra vinster på, genom olika former av försäljningar och ombildningar. Trots det politiska kaos som uppstått till följd av alltför långtgående nyliberala reformer, tycks läxan svårlärd och reformivern består, ända in i det nya kökskaklet som Hemnet-estetiken föreskriver.
De nyliberala reformerna har misslyckats. Efter decennier av eroderad samhällsväv håller det inte längre, och det kommer bli intressant att följa vad som sker när inte ens hård retorik förmår skyla över bristerna och övertyga om att framtiden ligger i fler privatiseringar och mer new public management.
Efter en valrörelse där ett antal partier satsat stort på hårda toner kring lag och ordning står flera stadsdelar inför budgetunderskott. Särskilt utsatt är Norra Hisingen, som nekas möjligheten att skjuta till eget kapital. Därmed väntar kraftiga besparingar och bland annat kommer två av fem fritidsgårdar läggas ner. Tio fritidsledare och en fältassistent ska bort. Förslaget väcker stor oro. Stadsdelen har arbetat hårt för att komma tillrätta med den situation som rådde för tio år sedan, med mycket stök i form av stenkastning mot polis, anlagda bränder och uppgörelser mellan kriminella gäng. Men man har lyckats komma tillrätta med många av problemen, och av förståeliga skäl vill man inte gå tillbaka till hur det var.
Det är uppseendeväckande visionslöst och inkonsekvent att de moderater, som flitigt kampanjade för ordning och reda på stadens gator, som enda lösning på problemen motsätter sig att stadsdelen skjuter till av sitt eget kapital för att klara krisen.
På samma sätt är det uppseendeväckande visionslöst att de blågröna som tapetserade staden med nöjda självporträtt där bättre vård och välfärd utlovades, vägrar att skriva av delar av Sahlgrenskas skulder, när oviljan att tilldela sjukhuset en budget för att klara grunduppdraget innebär att båda vårdsökande och vårdpersonal drabbas. Diskrepansen mot de glada personvalskampanjerna om bättre sjukvård och valfilmerna om ”en lysande framtid för Göteborg” är överväldigande.
Hammarkullebornas protester gynnar staden som helhet och höjer insatsen för nästa politiker som vill omvandla det gemensamt ägda till ett skördefält för privata bolag. Deras motstånd utgör en form av ansvarstagande, och öppnar ett fönster av förnuft och glädje för oss andra. Om politiken inte lyckas hitta någon annan väg framåt än att privatisera allt som rör sig, får vi hämta inspirationen från Hammarkullen i stället.
