Ledare. Laila Vianden.

2018-08-23 06:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Till dig som är jävligt opepp inför valet

Är du pepp på valet? Du är ursäktad om glädjen inte infinner sig. Delar av den här valrörelsen är både monstruös och verklighetsfrånvänd, trots att så många bra och engagerade människor arbetar både hårt och ideellt för demokrati och politik, och gör sitt yttersta för att möta och prata med människor på gatan.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I en ideal värld vore detta sinnebilden för ”idéernas marknad” där olika röster kommer till tals och väljaren kan fatta ett välgrundat, informerat beslut. Demokratin är dessutom viktig att försvara – fria val till de lagstiftande församlingarna utgör en central bastion för ett folkligt, demokratiskt försvar mot krafter som annars skulle agera helt utan samhällets bästa för ögonen, exempelvis genom att försvaga a-kassan, försämra sjukförsäkringen och omintetgöra möjligheterna till ett drägligt liv för de mest utsatta. Det är mycket som står på spel.

Tråkigt nog har valrörelsen i stort en avskräckande effekt. Det är lätt att känna sig både trött och uppgiven, eller rent av cynisk. En reaktion som man har rätt till – att fälla moraliska omdömen kring människors känslor vore dessutom kontraproduktivt, särskilt när en möjlig tolkning av känsloläget är att det utgör ett symptom på att vi befinner oss i en av de värsta valrörelser Sverige skådat, med få utsikter till en smärtfri regeringsbildning när eländet väl är över.

Den politiska mittens kris, det uppskruvade tonläget, raden av postpolitiska, tomma fraser, katastrofala valstrategier samt bristande energi och framtidsvisioner bidrar. Likaså hur striden om verkligheten och makten att definiera problem urartat till klimatförnekelse, rasism, kriminalpolitisk alarmism samt bristande uppriktighet – kondenserat i många av de valaffischer som just nu övertagit staden. Utan kontext med paroller som “Mer EU!” och “Mot extremism!” transformeras hela staden till en postpolitiskt marknad. Det ÄR okej att inte känna sig pepp.

Ett färskt och tämligen nedslående exempel som berör bilbränderna i Göteborg, är hur SVT lät samtliga partier svara på en forskares niopunktsförslag om gängåtgärder (SVT 16/8). Att flera av förslagen redan är i bruk, samt att flertalen av förslagen därtill är kontraproduktiva väljer man att inte värdera, som Christoffer Carlsson, lektor i kriminologi, påpekar (SVT Opinion 21/8).

Dessutom publicerades niopunktsförslaget som svar på en betydligt mer genomtänkt text, författad av Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete. Forkby är inte bara kunnig inom sitt område – han har dessutom arbetat med att utvärdera Göteborg stads och Västra Götalandsregionens arbete för att hantera just unga och kriminalitet, och refererar även till de studier som genomförts kring vilka resultat åtgärderna ger. I sin text identifierar han några av de komplexa sammanhang ur vilka gängkriminalitet uppstår och lämnar även förslag kring hur man kan motverka rekrytering och återfall (SVT Opinion 11/8).

Det finns alltså svar bortom det ständiga mantrat om fler poliser och hårdare tag, men Forkbys artikel föranledde inte SVT att sätta ihop en politikerpanel och ge den ett stort uppslag. För vem bryr sig om hur polis och socialtjänst med framgång kan samarbeta för att hindra återfall till gängkriminalitet, när lågt hängande frukt hägrar?

Det är sådant som gör en politiskt deprimerad person ännu mera nedslagen. När inte ens en mycket väl insatt samhällsforskare med specifika kunskaper om just Göteborg förmår göra sig hörd när någon lägger förslag om att vi bör börja tillämpa sådant som redan tillämpas.

Det enda vi valtrötta kan göra är att blunda och klamra oss fast vid att upprätthålla åtskillnaden mellan politiken och dess möjliga former. Bristen på politiskt innehåll i en valaffisch eller i en debatt kring hur samhället bör motverka bilbränder, innebär inte att vi känner fel i vår längtan efter politiskt innehåll och ett rimligt samhälle. Det utgör bara ett symptom på att det som förs fram som politik, och det vi behöver, inte alltid är identiskt.

De gräsrötter som arbetar året runt, för arbetarrörelsen, som fackliga ombud, i nätverk för asylrätt eller mot rasism, som aktivister i bostadsfrågor etc, bär upp det politiska Sverige i minst lika stor utsträckning som valaffischernas frontnamn. Det är lätt att glömma när medierapporteringen kring valet är som mest intensiv. Men om valutgången liknar det som opinionsmätningarna visar, kommer den typen av politiskt arbete vara viktigare än någonsin de kommande fyra åren.