Ledare. Janan Zapata.

2017-12-22 03:00
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ta tillbaka julen från kapitalisterna!

Julen sägs handla om givmildhet, men i den nyliberala kapitalismen verkar den snarare ha kommit att handla om att få. Här är det egenintresset som regerar. Julreklam handlar om vad vi ska önska oss eller vad vi ska ge för att få något tillbaka. Ett exempel är Thomas Sabos inte särskilt subtila reklamfilmer som vill få män att köpa dyra smycken till frun/flickvännen för att få närhet och sex. För att inte tala om all leksaksreklam som handlar om att få barn att önska sig/tjata, inte att få föräldrar att bli givmilda. Ur ett nyliberalt perspektiv är det naturligt. Enligt nyliberal ekonomisk teori agerar människan alltid rationellt i enlighet med sitt egenintresse.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I min förra ledare redogjorde jag för forskning som kan förklara såväl skattesmitares beteende som högerns politik. Forskningen visar bland annat hur rikedom gör oss mindre empatiska, mer benägna att begå brott och mer egoistiska. Kapitalismens syn på julen tyder på att kapitalisterna tror att dessa vanföreställningar är allmänmänskliga. Det är de inte.

I Svd:s Vetenskapskollen fastställde nyligen Emma Frans, doktor i epidemiologi, att vi blir lyckligare av att ge. Hon pekar på flera studier, världen över, som rapporterat ett positivt samband mellan att spendera en större del av sin inkomst på andra (“prosocial spending”) och lycka. Studierna visade att den upplevda belöningen som kommer av att hjälpa andra verkar djupt rotad i människor, oavsett kulturellt eller ekonomiskt sammanhang. En studie i två så pass olika länder som Kanada och Sydafrika visade att människor som köpte en viss sak till välgörenhet mådde bättre än de som köpte samma pryl till sig själva. Trots att detta prosociala spenderande inte innebar några möjligheter att bygga upp eller stärka sociala band. Alltså ingen uppenbar egen vinning som i smyckesreklamen.

Ett modernt exempel på prosocialt spenderande som inte leder till stärkta sociala band är swishande till välgörenhetsorganisationer. Du som ger har sällan kontakt med den som får, utan förblir anonym. Ingen behöver ens få reda på att du varit generös. Allt fler skänker pengar och gåvor till välgörenhetsorganisationer, speciellt kring jul. Under december kommer det in fler gåvor jämfört med resten av året. Samtidigt rapporterar biståndsorganisationer att givandet har ökat de senare åren, vilket anges vara kopplat till vårt ökade swishanvändande. Frälsningsarmén började använda betaltjänsten 2014 och sedan dess har antalet som betalat med den fördubblats varje år. Sedan Frälsningsarmén började annonsera om betalmetoden har nya och yngre givare tillkommit, enligt Lars Beijer, informationsansvarig. Förra året fick Frälsningsarmén in en miljon kronor via Swish, vilket väntas fördubblas i år.

Visst kan det vara så att omgivningen uppfostrar oss att vara generösa. Mina barn till exempel får nog allra mest beröm när de delar med sig till sina syskon och det är ganska tydligt att berömmet leder till mer generositet. Att vi mår bra av att vara generösa kan vara ett inlärt beteende. Men i ovan nämnda artikel pekar Emma Frans även på vetenskapliga studier som visat att generositet faktiskt också är en medfödd egenskap. “En studie visade att spädbarn uppvisade större glädje när de gav bort en godsak jämfört med när de själva fick den.”

Nyliberalismen och dess egoism är alltså är inte vägen till lycka för oss människor. Som jag skrev i förra ledaren verkar den snarare vara en konsekvens av det sjuka beteende som rikedom för med sig. Medan rikedom gör oss till egoistiska, brottsbenägna skitstövlar, blir vi lyckliga av att ge utan att förvänta oss motprestation.

Vägen till lycka går genom ett samhälle där vi alla får möjlighet att hjälpa till. Till exempel skulle vi kunna ge Skatteverket i uppgift att visa att skatteinbetalning är att hjälpa till. Idag är deras vision ett samhälle där alla vill göra rätt för sig. Jag tycker att deras vision borde vara ett samhälle där alla får känna lyckan i att hjälpa till. När Leif Östling förvägras att känna glädjen vi andra kan känna när vi hjälper till är det ett misslyckande för Skatteverket.

Vi skulle även kunna införa arbetstidsförkortningar så att vi alla (rik som fattig) kan ge våra nära det alla människor behöver mest: mänsklig närvaro och närhet.

Till att börja med får vi ta tillbaka julen från kapitalisterna. Om vi får fokusera på att ge istället för att få kommer vi fråga oss vem som behöver. Allt för många saknar tak över huvudet, ekonomisk trygghet och mänsklig närhet. Att ge till de som behöver är inte bara rätt, det gör oss också lyckliga.