Jag vill i dag lyfta frågan om riktningen på samhällsutvecklingen. I grund och botten är det vad valet om ett par veckor handlar om, inte vilka ansikten som finns på regeringen.se eller om huruvida Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt får högst betyg av retorikexperterna. Jag kan förstå de väljare som inte ser så stor skillnad mellan alternativen. Men det är all skillnad i världen vad en regering vill med samhället. Politik handlar om prioriteringar, och prioriteringar pekar ut en färdriktning.
Samhällsforskaren Gösta Esping-Andersen har jämfört välfärdssystemen i olika länder och pekat ut skillnaderna mellan en universalistisk modell, som i de nordiska länderna; en konservativ modell, som i Tyskland; respektive en liberal modell, som i USA. Den nordiska modellen präglas av generell snarare än behovsprövad välfärd, omfördelning snarare än marknadsinflytande, och
den bygger på medborgarskap snarare än mindre gemenskaper som arbetsplats, kyrka eller familj. Den sociala rörligheten, alltså människors chanser i livet oavsett socialt arv, är som störst i de nordiska länderna. Minst är rörligheten i den liberala välfärdsmodellens USA.
Den nordiska modellen har byggts upp under Socialdemokraternas långa regeringsinnehav, för svensk del från 1930- till slutet av 1980-talet. Den kan rentav kallas socialdemokratisk. Men det är inte främst genom skatterna, som den har omfördelat mellan olika inkomstgrupper. Snarare har skol- och utbildningspolitiken sett till att livschanserna har fördelats mer lika, tillsammans med starka fackföreningar, solidarisk lönepolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som har gjort det möjligt för människor att ta nya jobb när de gamla försvinner. Och tack vare en gemensamt finansierad a-kassa och sjukförsäkring har enskilda människor inte behövt bli utblottade under tider av sjukdom eller arbetslöshet. Det har varit en garant för ekonomisk utveckling under socialt gynnsamma former.
Eftersom också löntagare med relativt hög inkomst har kunnat dra nytta av socialförsäkringssystemen har välfärdsmodellen haft stöd också bland dem. Trots att det har medfört en högre skattekvot. Bidrag som bygger på behovsprövning, som försörjningsstöd, har inte alls samma fördel. Förutom att de är svåra att ta sig ur, för den som en gång har beviljats dem. Därför är urholkningen av trygghetssystemen, som började under 1990-talskrisen men som har förvärrats under den nuvarande regeringen, ett allvarligt hot mot den socialdemokratiska modellen. När de generella systemen stramas åt hänvisas allt fler till försörjningsstöd. Och då ersättningsnivåerna inte har följt med löneutvecklingen väljer allt fler som har råd att teckna privata tilläggsförsäkringar. Vilket ytterligare undergräver stödet för modellen.
Den borgerliga arbetslinjen går ut på att löner ska pressas nedåt, villkoren för de anställda försämras och de sociala trygghetssystemen stramas åt. Mot det står den socialdemokratiska modellen: Generell välfärd, och en ekonomisk utveckling som låter människor växa. Det är ryggraden i en samhällsmodell som klarar ekologisk omställning och öppenhet mot omvärlden. Och det är frågan som valet ytterst handlar om: Vilken färdriktning väljer du för samhället?
