Ledare. .

2014-11-22 06:00
”Med den svenska välfärdsstaten byggdes, trots sina brister, det mest anständiga samhälle vi känner till. Människor skulle inte behöva tigga”, skriver Jimmy Sand. Bild: Fredrik Sandberg/TT
”Med den svenska välfärdsstaten byggdes, trots sina brister, det mest anständiga samhälle vi känner till. Människor skulle inte behöva tigga”, skriver Jimmy Sand.

Sociala investeringar för det goda samhället

För en vecka sedan var det 20 år sedan vi hade folkomröstning om svenskt EU-medlemskap. Att det blev ett ja är nog ett av de mest betydelsefulla politiska besluten under vår generation. Som svenskar är vi också EU-medborgare. Men tar vi konsekvenserna av detta?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Orden uttalades av Per Albin Hansson, Socialdemokraternas partiledare och sedermera Sveriges statsminister, i ett anförande år 1928 som har kommit att kallas för Folkhemstalet. Överfört till samhället innebär det att inte göra skillnad på medborgare, när det gäller vare sig civila, politiska eller sociala rättigheter. I slutet på 1920-talet hade Socialdemokraterna ännu inte regerat landet någon längre tid, och utbyggnaden av välfärdsstaten hade inte mer än inletts. De sociala och ekonomiska klyftorna var avsevärda. Det fanns likhet inför lagen, allmän och lika rösträtt, men knappast något socialt medborgarskap att tala om. Arbetarklassen var ett proletariat.

För att åter citera Folkhemstalet: ”Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

I dag ser vi människor som sitter på våra trottoarer och tigger för sin försörjning. Det är svårt att se sin medmänniska i en sådan situation. Med den svenska välfärdsstaten byggdes, trots sina brister, det mest anständiga samhälle vi känner till. Människor skulle inte behöva tigga. För en del, särskilt på högerkanten, är det en polisiär fråga. Somliga vill förbjuda tiggeri. Regeringen talar om att utse en tiggerisamordnare. Men frågan är både enklare och svårare än så. Dessa våra medmänniskor, som bor i tält och bilar i brist på annat boende, är medborgare i den Europeiska unionen. För att se problemen ska vi inte rikta blicken mot medborgarna. Det handlar om systemfel.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har ansett oss ha råd med en generös biståndspolitik och en human asylpolitik. Det svenska samhällets grundläggande värderingar, om jämlikhet och alla människors lika värde, har motiverat kostsamma investeringar i kvalificerad utbildning och sociala trygghetssystem. Det har gett god avkastning. Utmaningarna i dag är andra än när välfärdsstaten byggdes ut. Förutom EU-inträdet har 1990-talskrisen satt djupa spår. En större andel än tidigare står långt från arbetsmarknaden. Det ställs högre krav på kompetens för att vara efterfrågad. Varken arbetsmarknads- eller bostadspolitik är anpassad till förändringarna.

Utmaningarna kan inte mötas med uppgivenhet. Ej heller genom att göra tillvaron svårare för de redan utsatta. Det kräver ett mått av reformistisk fantasi för att forma insatserna rätt. Men tron på alla människors lika värde ger oss inget annat val än att investera. Det har gått bra förut.