Ledare. Laila Vianden.

2018-09-20 03:00
Foto: Björn Larsson Rosvall
Puffetikett
Dagens ETC

Snålt intresse när Gårdsten lyckas vända trenden

LEDARE. Trots valfläskiga locktoner om att staten ska bekämpa fattigdom med så mycket våld som möjligt, utgör Gårdstensmodellen en spännande och framgångsrik förlaga för modernt samhällsbygge.

Högern framstår som fullkomligt ointresserade av lösningar. Det är talande hur Gårdstensmodellen inte lyckats väcka särskilt mycket uppmärksamhet under valrörelsen, trots det överväldigande intresset för vad som sker i särskilt utsatta områden. Men trots valfläskiga locktoner om att staten ska bekämpa fattigdom med så mycket våld som möjligt, utgör Gårdstensmodellen en spännande och framgångsrik förlaga för modernt samhällsbygge. Här bestämmer de boende själva över sitt område, och arbetet har varit så framgångsrikt att kriminaliteten har minskat och tryggheten ökat. Polisen vill nu stryka området från listan över särskilt utsatta områden – det som fantasifullt kallas ”no go-zoner” (en modern saga eftersom polisen är den enda myndighet som aldrig överger något område överhuvudtaget).

Den viktigaste förklaringen till att området kunnat hämta upp sig är att det kommunala bostadsbolaget Gårdstensbostäder varit drivande i genomförandet av modellen. “De har tagit ett helhetsgrepp och samlat goda krafter som arbetar för områdets bästa. Tar man det långsiktiga ansvaret så ser man att det går att vända utvecklingen” säger Fredrik Lennartson, biträdande lokalpolisområdeschef i Nordost (Expressen 16 sept 2018).

I Gårdstensbostäders styrelse har hyresgästerna varit i majoritet sedan starten, människor som själva bor i området, är väl förtrogna med det och som förstår vad som behövs för att utveckla det. Och utvecklat har man också gjort, alltid långsiktigt, med hela Gårdstens bästa i fokus. Som exempel har man inte genomfört snabba styckrenoveringar för att driva upp fastighetsvärdet, utan alltid haft en helhetssyn och samtidigt försökt behålla de låga hyrorna genom ”varsamma” upprustningar som innebär att rent och helt material tas tillvara. Ett annat exempel är att man samarbetar med organisationer som erbjuder läxhjälp till områdets skolbarn, och verkar socialt genom trygghetsgrupper, sociala upphandlingar, samarbeten med företag, utbildningar som lett till arbeten och så vidare. Man har till och med finansierat starten av en snabbuss på sträckan Göteborg-Gårdsten.

“De boende har kompetens, men de saknar nätverk. Det har vi hjälpt dem med. Idag ringer arbetsgivarna oss när de behöver mer arbetskraft” berättar Gårdstensbostäders projektledare Salma Nazzal (Göteborg Direkt, 13 maj 2018).

Under åren har området har ökat i popularitet, i nuläget finns det 1000 sökande till varje lägenhet, och Gårdsten är i färd att utvecklas ytterligare med blandat boende – i det här fallet bostadsrätter och villor, som innebär att man inte behöver lämna området för att göra bostadskarriär när man får det bättre ställt.

Ett samhällsbyggande som startade med tuffast möjliga förutsättningar, men som med direkt inflytande från de boende lyckats vända utvecklingen. Modellen har skapat engagemang och ansvarstagande för en långsiktig utveckling som värnar om de boende snarare än om spekulationsvärdet, om området som helhet snarare än om enskilda fastigheter som ska säljas vidare. En modell som inneburit ett socialt ansvarstagande från och för invånarna. Lägg det på minnet nästa gång alarmist berättar om hur ”samhället står maktlöst” och behöver ta till hårdare tag. Det finns även långsiktiga sätt att arbeta på, här finns oerhörda samhällsvinster att göra, för alla. Och det är vi helt vanliga människor som förmår detta och skapar någonting bra tillsammans.

I efterdyningarna av valet bedriver en av landets största morgontidningar smutskastning mot Leila Ali Elmi, en göteborgsk lokalpolitiker från det närliggande Angered, samtidigt som företrädare för högern postar bilder som ska bevisa förekomsten av “klanröstning” det vill säga det enkla faktum att många i miljonprogrammen röstar på Socialdemokraterna. Man förväntar sig alltså borgerliga röster från traditionellt röda områden, som drabbats hårt genom ekonomiska kriser, nedskärningar och en allianspolitik som lyfte 140 miljarder ur välfärdssystemen. Dessa högerföreträdare ägnar dygn på sociala medier åt att gnälla över valresultaten genom att misstänkliggöra både väljare och kandidater. Man verkar för brutala hyreshöjningar, lägre löner samt ondgör sig över “bidragsberoendet” i en stad där 34 procent av de utlandsfödda föräldrarna är arbetande fattiga – i klartext får de alltså så dåligt betalt att de har svårigheter att leva på sin lön. “Herregud människor röstar rött i förorterna?” verkar utgöra det bärande resonemanget i högerns eftervalsanalys.

Hetsjakten mot Leila Ali Elmi utgör en verklighetsfrämmande reaktion på att de egna sagorna om “no go-zoner” och “klanröstning” fullständigt misslyckats, och har inte särskilt mycket att tillföra i ett samtal om stadens framtid. Vad som däremot borde diskuteras på allvar är riktiga politiska lösningar på verkliga problem.

Hur lyfter man då ett särskilt utsatt område? Jo, genom att gå till de som bor där och fråga vad de behöver. Det var så Gårdstensbostäder började.