Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-01-08 03:00
”Vi lever just nu i en bisarr tid där miljardärerna tar makten inte bara över det ekonomiska livet utan också över de demokratiska institutionerna. Donald Trumps skattereform är en skymf mot oss alla.  Bild Evan Vucci/AP/TT
”Vi lever just nu i en bisarr tid där miljardärerna tar makten inte bara över det ekonomiska livet utan också över de demokratiska institutionerna. Donald Trumps skattereform är en skymf mot oss alla.

Samla alla krafter mot arroganta maktapparater

”Vi lever just nu i en bisarr tid där miljardärerna tar makten inte bara över det ekonomiska livet utan också över de demokratiska institutionerna. Donald Trumps skattereform är en skymf mot oss alla.     Bild Evan Vucci/AP/TT

Det är något särskilt med ordet ”revolution”, och just under det år som nyss tog slut fick det ett oväntat uppsving när till och med Annie Lööf, centerledaren, använde det i sitt jultal.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


#Metoo innebär en revolution, förklarade hon. ”Det finns ett före och ett efter.”

Förhoppningsvis får hon rätt.

För bara några årtionden sedan sågs revolutioner först och sist som resta barrikader, gatustrider, gamla härskare som störtas och nya som kommer till makten. De franska revolutionerna från den stora 1789 och fram till Pariskommunen 1871 gav böjningsmönstret, och oktoberrevolutionen i Ryssland fyllde i med färgstarka detaljer. De historiekunniga glömde inte Englands våldsamma omvälvning på 1640-talet – då kungen avrättades och republik infördes – och den som såg bortom Europas gränser räknade in den kinesiska 1949 och den kubanska 1959.

Till nöds kunde man också tala om den industriella revolutionen, men då var man genast inne på ett annat, mer okontroversiellt spår.

Så länge Sovjetunionen bestod och Kina ännu inte slagit in på kapitalismens väg var ordet ”revolution” kontroversiellt så snart man närmade sig politiska frågor. Där var de stora alternativen reform eller revolution. Antingen förändrades samhället stegvis eller genom en våldsam omvälvning.

Så förblev det ännu några decennier efter Sovjetunionens upplösning Men nu har vi kommit ut på andra sidan. Språket har långsamt anpassat sig efter den politiska verkligheten. En centerledare kan tala om en revolution i positiv mening.

Kanske kan hon också acceptera den franske ekonomen Thomas Piketty som talar om Thatchers och Reagans våldsamma kursändring kring 1980 som ”den konservativa anglosaxiska revolutionen”?

Nej, kanske inte. Den beteckningen leder genast tankarna till möjligheten av ännu en revolution men nu med motsatt agenda: större jämlikhet och en frihet som inte är graderad efter inkomst och förmögenhet. Någon sådan förändring har Annie Lööf inte antytt att hon eftersträvar, tvärtom.

Vi andra kan alltid hoppas att en process av det slaget, utan barrikader och utan blodspillan, någon gång ska komma i gång. De rika kan inte fortsätta att ohämmat berika sig, och den överväldigande majoriteten kan inte knuffas allt längre mot den kant där osäkerheten är total och den rena misären hotar.

Språket är inte den viktigaste men väl en nödvändig resurs i utvecklingen mot ett mänskligare samhälle. Inom filosofin och samhällsforskningen talar man ofta om ”essentially contested concepts”, i grunden omstridda begrepp. Uttrycket introducerades på 1950-talet av den skotske filosofen Walter Bryce Gallie och har sedan dess fått en alltmer central ställning.

Även om vi inte just reflekterat över det, vet vi alla att centrala ord som ”frihet” och ”demokrati” ständigt är kontroversiella. Vi använder dem som den självklaraste saken i världen; men när vi stöter på någon som lägger in en annan innebörd i dem utbryter en stunds förvirring som antingen utmynnar en livlig diskussion eller en surmulen tystnad.

För några årtionden sen var det naturligt att tala om ekonomisk demokrati. Men den innebörden gick förlorad när den konservativa anglosaxiska revolutionen rullade in. Demokratin skulle inte ha med den ekonomiska basen att göra. Den kapitalistiska ekonomin var tvärtom en både nödvändig och tillräcklig förutsättning för den politiska demokratin.

Det är dags att på bred front börja bestrida den föreställningen. 2000-talets mest framgångsrika kapitalistiska ekonomi är den kinesiska, och den frodas under en brutal diktatur. Den teknologiska utvecklingen i landet är spektakulär, och nu tar man itu med klimat- och miljöhoten med en beslutsamhet som utgör en kontrast till velandet i USA och Europa. Demokratin kan ytligt sett ses som ett enda hattande mellan en Bush och en Obama och en Obama och en Trump, där var och en söker omintetgöra sin företrädares insatser. I Kina är det samma Xi Jinping som sitter vid makten.

I en sådan situation är det viktigt att bestrida föreställningen om sambandet mellan en skenande kapitalism och demokratin. Ekonomin ger alltid ramarna för våra liv, men vi vet att denna ekonomi kan gestaltas på många olika sätt. När makten över ekonomin koncentreras till ett fåtal superrika män blir utrymmet för både politik och vanligt mänskligt liv allt mindre. Vi lever just nu i en bisarr tid där miljardärerna tar makten inte bara över det ekonomiska livet utan också över de demokratiska institutionerna. Donald Trumps skattereform är en skymf mot oss alla.

En arrogant maktapparat kan bara bemötas med motmakt och motmakten kan inte vara något annat än vanligt folk av alla sorter och slag. Trumpismen söker spela ut olika utsatta och förfördelade grupper mot varandra, vita mot svarta, anglosaxare mot latinos och – naturligtvis – män mot kvinnor. Det är den gamla romerska devisen ”Söndra och härska” i en ny grotesk version.

Alla krafter måste samlas för att motverka denna teknik.

#Metoo är ett strålande exempel på att de maktlösa kan resa sig mot makthavarna. Den rörelse som uppstått genom #metoo har just den beslutsamhet och dynamik som varje effektiv proteströrelse måste ha för att komma någon vart. Är det inte möjligt att tänka sig att den ska smitta av sig på andra områden så att vi får en rad revolutioner, för att nu använda Annie Lööfs språkbruk.