Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-12-25 03:00

Så ska vi undvika apokalypsen

Ett av mina barnbarn brukar koppla av framför Barnkanalen i TV när hon kommit hem från förskolan. Ofta är det filmer som snarare vänder sig till femton- än femåringar. Det vanligaste är någon Harry Potter-inspirerad serie där osannolikt vackra flickor och pojkar, omgivna av mer eller mindre kloka lärare, tvingas ta itu med onda makters spel.

Filmerna är förstås dubbade och inte alltid så känsligt översatta. Senast hotade en katastrof av väldiga dimensioner. Det var bråttom, och om de unga eleverna inte kunde avvärja den skulle hela världen vara illa ute. En ung man, med svetten pärlande i pannan, utbrast: ”Nu hotar en postapokalyptisk ödemark!”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Smaka på det uttrycket: ”Postapokalyptisk ödemark”. Det är inte vardagsspråk för femtonåringar. Men orden pekar på en av vår samtids stora mardrömmar: att livet på jorden ska bli förött av klimat- och miljökatastrofer eller av ett kärnvapenkrig. Skräcken för den nukleära utplåningen har vi levt med i mer än 70 år. Insikten att vi kan utplåna oss själva genom att släppa ut orimliga mängder koldioxid i atmosfären är yngre men nu tämligen allmän.

Idag är det, som den amerikanske litteraturforskaren Fredric Jameson påpekat, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens.

Rädslan för undergången som sådan har varit människans följeslagare i årtusenden. Redan det gamla grekiska ordet ”apokalypsis” vittnar om det. Numera förknippar vi ”apokalyps” med slutgiltig katastrof men egentligen betyder det ”avtäckning”. Sanningen ska en gång avtäckas. Då ska den bräckliga värld som vi lever i gå under och en sannare verklighet träda fram i all sin glans. Det ska bli ”en ny himmel och en ny jord”, som det står i Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken.

Uppenbarelseboken är genom historien en oändligt älskad skrift. Det finns fortfarande människor som tar den på bokstavligt allvar. Några av dem finns i Donald Trumps närhet, bland annat vicepresidenten Mike Pence. Pence och hans åsiktsfränder har arbetat hårt för att USA ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Deras yttersta motivering är en bisarr förutsägelse att alla judar ska erkänna Jesus som Messias när de äntligen återförenats i Jerusalem. Därmed ska det vara fritt fram för ”en ny himmel och en ny jord”.

Dårar härskar.

 

"Apokalypsen är för dem fortfarande ett nytt Jerusalem med gator av guld. Så är det inte för oss andra som fruktar både miljöförstörelse och kärnvapenkrig."

 

Klimatkatastrof och kärnvapenkrig är däremot inte hjärnfoster utan verkliga hot. Det är talande att samma män som snärjer in sig i bisarra myter om ”de yttersta tiderna” är påfallande nonchalanta när det gäller kärnvapnen och frankt förnekar människans klimatpåverkan. I sin handling låter de sig hellre styras av hjärnfoster än av forskning och sund beräkning.

Apokalypsen är för dem fortfarande ett nytt Jerusalem med gator av guld. Så är det inte för oss andra som fruktar både miljöförstörelse och kärnvapenkrig. Det är typiskt att den unge mannen i fantasy-serien på TV talar om ”postapokalyptisk ödemark”. Efter katastrofen finns bara en förödd jord, inte något paradis.

Det är värt att en stund begrunda vår tids olika apokalypser. Det finns en avgörande skillnad mellan dem. Det nya Jerusalem är inte en mänsklig skapelse. Något sådant kan bara en Gud åstadkomma. Däremot är vi inte maktlösa när det gäller kärnvapen eller klimat.

Det är en stor triumf att organisationen ICAN, som bekämpar inte bara kärnvapnen som sådana utan också de kärnreaktorer och anrikningsanläggningar som så många länder har eller bygger, fått Nobels fredspris. Som Tomas Kåberger skrev i en lärorik ledare här i ETC Göteborg häromdagen finns det inte längre några ekonomiska skäl för sådana satsningar, utan enda anledningen måste vara att skaffa sig beredskap för att framställa egna kärnvapen.

Nu står Sverige inför valet att skriva under kravet på förbud mot kärnvapen. Utrikesministern arbetar för det, men försvarsministern stegrar sig. Hans skäl är att USA förbjudit oss. Ett ja skulle äventyra vårt samarbete med NATO.

 

"Putin är också en vedervärdig härskare. Men han blir säkert inte fredligare av att vi kryper in i en USA-ledd försvarspakt."

 

Jag förstår inte argumentet. USA leds av en omdömeslös och okunnig president som vid sin sida har en skara rådgivare och en vicepresident som präglas av allt från kvinno- och rasförakt till ren vidskeplighet. Kan vi sätta vår lit till denna sorgliga samling? Nej.

Putin är också en vedervärdig härskare. Men han blir säkert inte fredligare av att vi kryper in i en USA-ledd försvarspakt. Putin och Trump är för övrigt vänner. Trump glömmer inte att Putin hjälpte honom att bli president.

Det vi kan önska oss är en bred samling mot både kärnvapen och klimat- och miljöhot.

Kunskaperna om vad som bör göra för att dämpa klimatförändringen och förbättra miljön är idag lättare tillgängliga än insikterna om hur de nukleära hoten kan avvärjas. Vi vet vilka mänskliga handlingar som skyndar på utvecklingen mot förödda territorier, förgiftade städer och flyktingströmmar som får dagens att te sig som rännilar. Ja, vi känner till alla: kolkraftverken, oljan, flyget, bilarna, nötkreaturen…

Vi vet också hur svårt det är för oss att handla helt i överensstämmelse med dessa krav. Sämst av alla är de rikaste och mäktigaste, de som gärna inte vill höra vad de är i färd med ett ställa till.

Det räcker därför inte att kämpa för klimatet. Vi måste också kämpa för ett jämlikare, mer demokratiskt samhälle. Först så kan vi undvika ”ett postapokalyptisk ödemark”.