Moderaterna, ”det nya arbetarpartiet”, är medvetna om att de kommer att straffas för sin arbetarfientliga politik i valet den 14 september. Moderaterna är dessutom ängsliga över att lokala företrädare för partiet och en del av deras sympatisörer och väljare attraheras av Sverigedemokraternas rasistiska agenda. Därför är det knappast någon slump att Reinfeldt, Bildt och Borg nu i valkampens slutskede börjar att ge samma lägesbeskrivning som Jimmie Åkesson.
När moderaterna legitimerar SD:s verklighetsbeskrivning blir det svårt för väljarna att uppfatta skillnaden mellan Åkesson och Reinfeldt. Bägge säger ju att det kommer en massa flyktingar hit och att det kostar pengar. Det gör de på tveksamma grunder. Muf:aren och nationalekonomen Jacob Lundberg har räknat ut att den verkliga kostnadsökningen för flyktingmottagandet är 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.
I en tid av borgerlig kris borde oppositionen ligga på topp, men gör det inte. Troligen får Socialdemokraterna makten efter valet, men med rekordlåga siffror för det egna partiet. Stefan Löfven sträcker också ut en hand till de borgerliga om samarbete. Vänsterpartiet vill han inte ta i med tång. Detta trots att undersökning efter undersökning visar att LO-kollektivet helst vill att S samarbetar med V.
Socialdemokraternas partiledning gör allt de kan för att härma högerns politik; i fråga efter fråga. Att socialdemokratin är beredd att bilda en regering bestående av S och MP eller S och FP är i för sig helt logiskt med tanke på att sossarna länge har accepterat tanken att nyliberalismen är den enda vägen...
Detta är naturligtvis ett stort svek mot alla som vill ha en politik som försvarar dem mot högerns attacker på lågavlönade, arbetslösa och sjuka.
I en tid av ideologisk kris för socialdemokratin borde Vänsterpartiet profilera sig som ett radikalt alternativ. Ett oppositionellt parti som motsätter sig borgerlig politik oavsett om den kommer från S eller M. Så agerar dock inte V.
Sjöstedt anstränger sig i stället för att ställa in sig hos sossarna och önskar sig inget annat än att få sitta i en S-regering tillsammans med MP. I detta scenario finns risken att SD framstår som det enda oppositionspartiet.
Välfärden, eller det som finns kvar av den, är och ska vara en central fråga. Eftersom Vänsterpartiet i välfärdsfrågor skiljer sig från alla andra riksdagspartier och förespråkar en politik mot vinster i välfärden är därför det rimligaste en röst på V i riksdagsvalet.
Samtidigt är Vänsterpartiets krypande för Socialdemokraterna i syfte att få några ministerposter i en eventuell ny regering problematiskt. Ju mer V ber om att få vara med desto tydligare blir S och MP i sitt motstånd att släppa in V i en regering såvida inte V ger upp kärnan i sin politik. Vänsterpartiets möjlighet att göra ett politiskt ingripande arbete ökar inte genom att partiet på förhand diskuterar imaginära kommande ministerposter som självfallet skulle vara villkorade av eftergifter. Vänsterns uppgift borde vara att mobilisera mot det kapitalistiska systemet, inte att förbereda för kompromisser.
Det som behövs är inte bara en annan regering utan också en annan politik.
