Ledare. Laila Vianden.

2018-09-27 03:00
Foto:TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Regionen ansvarar för budgetunderskottet, inte vårdpersonalen

”Tack för att ni jobbar så hårt med att hjälpa andra människor.” Det var en väldigt tidig sensommarmorgon när bussföraren stannade för att släppa av alla som var påväg att påbörja sina skift på Sahlgrenska. Han passade även på att önska dem en bra arbetsdag. 

Det var en mycket vänlig gest, särskilt nu när Sahlgrenska inför ett underskott på ca 277 miljoner kronor och behöver spara. Omkring 300 tjänster ska bort och det råder anställningsstopp. Det kan tyckas paradoxalt mot bakgrund mot den valrörelse där alla lovade att satsa på sjukvården – om alla är för en bra sjukvård, hur kan det då råda brist på vårdplatser?

Ett underskott är ett underskott, den absoluta gräns som omöjligen kan ruckas, tänker man med en uppgiven suck. Men underligt nog beror situationen överhuvudtaget inte på att Västra Götalandsregionen saknar pengar. Den beror i själva verket på att sjukhusen helt enkelt inte tilldelats tillräckligt med resurser för att klara sina uppdrag. Man ger dem för liten budget, helt enkelt. Faktum är att regionen skulle göra ett överskott på över 1,3 miljarder även om man sköt till de 277 miljoner som saknas för att Sahlgrenska ska “klara av” att hålla budget. Under den senaste mandatperioden har regionen gjort stora överskott samtidigt som den nu avgående regeringen skjutit till medel. Ändå har pengarna inte används till vård i den utsträckning som skulle behövas – antalet vårdplatser minskar samtidigt som överbeläggningarna ökar och vårdpersonalen tar smällen i form av underbemanning.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Det är också här konsekvenserna blir som tydligast, vilket framgår inte minst i de utvärderingar och intervjuer Sahlgrenska genomfört efter sommaren, samt i de ständiga påtalanden som anställda och vårdfacken gör; personalen mår dåligt över att prioritera ner vårdsäkerheten, patienter får inte den vård de skulle behöva, operationer ställs in, akutintagen får svårigheter att hantera söktrycket och så vidare. Vilka, förutom invånarna, som betalar priset för de oviljan att budgetera tillräckligt för en adekvat vård och rimlig arbetsmiljö framgår tydligt både i sjuktalen och i de återkommande larm som vårdfacken tvingas till; det är vårdpersonalen som får bära politikens ovilja att budgetera för den vård man lovat väljarna.

Symptomatiskt är även att man främst pratar om att skära ner bland den redan hårt ansträngda vårdpersonalen. I den granskning som tidningen Vårdfokus genomförde av Sahlgrenska framkommer att mellan åren 2010 till 2017 har antalet årsarbetare bland Vårdförbundets yrken i landstingssektorn ökat med cirka 2 procent. Samtidigt har antalet ledningsarbetare, handläggare och administratörer vuxit med cirka 36 procent. I den kontexten sticker det även i ögonen att en undersköterska, med en snittlön på 25 500 kronor,  redan utför det tyngsta arbetet och därtill förväntas bita ihop och jobba ännu hårdare, medan en sjukhusdirektör, med växande administrativa stödfunktioner, tjänar det mångdubbla – 150 000 i månaden.

Ett budgetunderskott på 277 miljoner kronor presenteras som ett oåterkalleligt faktum att förhålla sig till, medan personalstyrkan redan arbetar hårdare än vad som är hälsosamt. Det utgör en svårknäckt nöt för den som inte klarar av att anslå en rimlig budget i relation till sjukhusens uppdrag.

Den blåbruna allians som kan tänkas uppstå när regeringsbildningen är klar kommer inte mycket hopp. Sverigedemokraterna hyser en ytterst fientlig inställning till de statsbidrag som staten betalar ut till kommuner och landsting. LO-ekonomernas granskning av SD som “sjukvårdsparti” visar att sverigedemokratisk politik innebär ”omfattande nedskärningar på resurser till välfärdstjänster i kommuner och landsting” och man befarar att detta kommer drabba anställda inom vården.

På regionnivå finns heller inte mycket att hoppas på – om den moderatledda majoriteten som hittills styrt sjukvården i Västra Götalandsregionen förmår sitta kvar, kan vi redan nu konstatera att de hittills inte har förmått hantera Sveriges största sjukvårdsregion. I Stockholm råder en liknande situation – trots att vård- och omsorgsfrågorna rankas högt bland väljare, och trots att skandalerna kring Nya Karolinska sjukhuset bara fortsätter att rulla ut i närmast komisk omfattning och dignitet, ser stockholmsmoderaterna ut att förbli det tongivande partiet i den styrande koalitionen.

Då utgör en bussförare som förstår hur vi vanliga dödliga har det på jobbet den större glädjen.