I det andra fallet har poliser låtit sig mutas i samband med upphandling av en ”tjänst” – nämligen tillverkningen av pass. I bägge fallen är grundbulten privatisering av en verksamhet och man undrar när och under vilka omständigheter man bör låta bli att privatisera saker.
Den stora fördelen med privatisering är konkurrens och den teoretiska grunden för att det är bra med konkurrens kommer från nationalekonomi. Idealsituationen man talar om är att det finns många små producenter som konkurrerar. Genom konkurrensen blir de inte bara tvungna att jobba hårt utan också smart – att vara innovativa både i produktionsteknologi och i utformning.
Man kan tänka på en mängd små bagerier som inte bara tävlar om att göra brödet billigt genom att låta bli att slösa med råvaror och energi utan också göra brödet gott och komma på spännande sätt att leverera det färskt vid rätt tidpunkt till kund. Att förstatliga all brödtillverkning i ett stort ”Svenskt Systembröd AB” skulle med all säkerhet ge oss tråkigt bröd! Detta betyder ju dock inte att allting skall privatiseras.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En av fördelarna med konkurrens som får representeras av denna enkla bild med många små bagerier är lokal anpassning. Ligger bageriet i Norrland kanske man experimenterar med gamla flatbrödsrecept och ligger det i ett kvarter med många invandrare från Östeuropa kanske man tar vara på goda recept och sakkunskap när det gäller surdeg. På samma sätt kan man utnyttja lokaler, energi och råvaror effektivt beroende på lokal tillgång.
Varför dominerar då inte småföretag all verksamhet? Jo, det finns ju andra avgörande faktorer också. Till exempel stordriftsfördelar. Det är billigare att bygga en stor ugn än tio små. Det finns också stordriftsfördelar i personalhantering, marknadsföring, kapitalanskaffning. I praktiken finns det en stark tendens till att konkurrensen så småningom upphävs av att de effektivaste och största vinner och vi får ett monopol (eller fåtalskonkurrens). Då är de flesta fördelarna med privatisering borta. Det är inte mycket som talar för att privata monopol är bättre än statliga.
På vissa områden finns det tekniska eller organisatoriska faktorer som särskilt gynnar stordrift. Det kan vara starka stordriftsfördelar som gör att produktionen blir mycket billigare i större skala. Men det kan också vara andra speciella faktorer som gör att vissa branscher har en tendens mot monopol.
En gång i tiden betraktade man järnvägsnätet och elnätet som sådana naturliga monopol. Nu har det visat sig att de ibland kan privatiseras – men man kan fortfarande inte ha hur många företagare som helst som tillhandahåller dessa tjänster. Det finns starka tekniska samordningsvinster och om man har konkurrens så måste den noga och försiktigt regleras.
Att verksamheter måste regleras väldigt noga och på ett ganska komplicerat och nyanserat sätt kan ju också bero på rättvise- eller sekretesskäl. Det är hittills ingen, i alla fall inte i Sverige, som tycker att man skall privatisera försvaret – annars kunde man ju tänka sig att olika ”utförare” skulle få bjuda på att ta över olika regementen...
Uppenbarligen gäller många av de skäl vi diskuterat en sådan verksamhet som passtillverkning där dyr specialutrustning behövs, där ”kunderna” är få (kunden måste ju rimligen vara en nationalstat), riskerna att känslig information kommer i orätta händer är stor. Om det i princip bara finns ett företag och det måste kontrolleras väldigt noga och all personal som jobbar där måste säkerhetskontrolleras och så vidare: Vad är då fördelen med att det privatiseras? Ärligt talat kan man väl alltid tänka sig några fördelar – mer kostnadsmedvetenhet om lokaler etcetera, men samtidigt är ju riskerna med en privatisering mycket stora.
För dyra och komplicerade projekt där allt måste vara hemligt är risken extra stor för korruption – och då vore det kanske enklare att ha verksamhet statlig. Det finns de som av ideologiska eller andra skäl är mycket negativa till statlig verksamhet. De tycker att staten är gränslöst ineffektiv och inkompetent. Men även med den inställningen är det vanskligt att privatisera.
Vill man ha en lyckad privatisering är det nämligen en jättekomplicerad uppgift att inte bara sköta verksamheten utan styra andra så att de sköter verksamheten. Skriva kontrakt så att seriösa företagare gör sitt bästa för verksamheten, effektiviserar (men bara på ett positivt sätt), skär bort onödiga kostnader utan att försämra kvalitet vad gäller exempelvis omvårdnad, sekretess, miljö eller jämställdhet. Företagarna är ju olika – där finns de som jobbar hårt, de som är idealister eller teknokrater – men där finns också skrupelfria opportunister. Hur se till att de seriösa företagen vinner anbuden, gör sitt bästa och kompenseras rättvist utan att opportunisterna får tillfälle att bjuda under och köra verksamheten i botten? Det är svårare uppgifter än att sköta verksamheten. Och vem är det som skall skriva kontrakt och anbud? Jo just det, de där inkompetenta statstjänstemännen som vara för dumma för att sköta verksamheten själva.
Detta är privatiseringens grundläggande gåta: Om de offentliganställda är för inkompetenta för att sköta en verksamhet – hur skall de då lyckas med den långt svårare uppgiften att välja och styra privata entreprenörer utan att det blir korruption eller andra katastrofala resultat?
