Ledare. .

2018-10-01 03:00
Foto: TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Oljeindustrins slut närmar sig

Som ett ojämnt pärlband sträcker sig oljeraffinaderierna och de tillhörande depåerna längs svenska Västkusten. Oljeraffinaderier finns i Lysekil och Göteborg. Depåer finns lite överallt. På öarna i kustbandet kan man stå på klipporna längs strandkanten, ofta hamnar man bland högar av ilandflutet plastskräp som många kustbor samlas för att städa bort varje år, och se ner på gråaktiga intorkade fläckar på stenarna. Det är ilandfluten olja som troligen härstammar från något av oljesläppen, kanske det som skedde 2011, eller det som skedde 2017 eller något annat. De här torkade oljeklumparna som har flutit upp är bara tecken. Det en torkad oljeklump på land egentligen betyder, är tusenfalt fler oljeklumpar på havsbotten. Troligen har de inte direkt med raffinaderierna eller depåerna att göra. Inte än i alla fall. 

Men oljeindustrin är dömd. Den tidpunkt när oljeproduktionen börjar minska närmar sig. Och när oljeindustrin faller, faller väldigt mycket annat. Det är lite som med fisket. Olja är en ändlig resurs, precis som torsken visade sig vara, lite beroende på hur den hanteras.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Therese Uddenfeldt hänvisar i sin bok Gratislunchen till ”Hetta”, av Ian McEwan: ”Ingen vet exakt när, men det råder enighet om att produktionen kommer att kulminera någon gång under de närmaste fem till femton åren. Efter det kommer produktionen att gå ner, medan efterfrågan på energi kommer att fortsätta att stiga i takt med att världens befolkning ökar och människor kämpar för att få en bättre levnadsstandard”.

Vi är, trots allt större andel förnybar energi, och trots elbilsboom, enormt beroende av olja. Oljans andel i den globala ”energimixen” är 32,5 procent och i Sverige är andelen olja något mindre, 28 procent. Uddenfeldt visar att även om Sverige använder en något mindre andel olja i helheten av energikällor, åt att till exempel värma våra hus, måste vi ändå använda oljan till andra saker, som transporter och prylar. Hon hänvisar till Living Planet Index och en uträkning om hur mycket kol per person svenskar släpper ut i atmosfären. Vi kommer på plats tio av världens länder.

Oljeraffinaderierna, åtminstone det i Lysekil, är till det yttre diskreta i förhållande till sin betydelse, men frågan är om vi kommer att se tillbaka på det här, oljeperioden, på samma sätt som vi ser tillbaka på de tusentals åren av fiske, och den kultur fisket har etablerat på Västkusten, och som nu i det närmaste är utdöd. Men eventuell saknad över en utdöd oljeindustri beror på vad vi ersätter den med. För det kan bli värre. Kärnkraft, som Lars-Evald Kaliff argumenterade för i GP 18 september, kan vi glömma som ersättning för olja. Även om vi bortser från olycksrisken (den mänskliga faktorn, den finns alltid – alltid) och lagringsproblemen som fortfarande är stora och olösta, finns fortfarande problemet att kärnkraften inte alls är klimatneutral. Av någon anledning brukar man glömma bort att kärnkraften är helt beroende av den ändliga resursen uran, som kräver mycket koldioxidförbränning i allt från brytning till hantering och leverans till kraftverket. För att svartmåla lite extra, krävs det ändliga resurser även för tillverkning av solenergi och vindkraft, ja, till och med till vattenkraft, fast givetvis inte lika mycket, det beror på hur mycket anläggningarna för de förnybara resurserna byggs ut, och på vilket sätt. Det krävs för övrigt också ändliga resurser för tillverkning av elbilar. Det är inte det att vindkraft och elbilar inte är bra, det är bara det att de inte räcker för att lösa problemen, bara för att tillfälligt mildra effekterna av vår överkonsumtion, och det måste vi förstås göra, men vi måste planera längre.

Den goda nyheten är att resursbrist och miljöförstörelse är förutsägbara, den dåliga är att de slår obarmhärtigt ojämlikt – de svagaste blir först och hårdast drabbade. Och det här är saker som måste väljas på ett statligt plan. Det är omöjligt för enskilda personer att välja: elbil som använder litium, kanske från de enormt känsliga ekosystemen i Anderna eller bensin och därmed olja? Ekologisk frukt som har transporterats från Nya Zeeland eller inhemsk som har producerats med för mycket gödsling och biocider? Uddenfeldts sorgsna slutsats är förstås att vi måste minska konsumtionen. Och jag ser ingen annan lösning. Men förbehåll måste finnas. En av Uddenfeldts intressantaste frågor är ”Om vi bara har råd att utvinna en viss mängd av denna värdefulla resurs (oljan) – vem har då rätt att förbruka den? Ska det vara givet åt den som har eller åt dem som icke har”. Vilket är viktigast ur samhällssynpunkt: happy meal-kartonger eller plastslangar till sjukvården? Vi är tvungna att börja välja.