Ledare. Laila Vianden.

2019-10-07 03:00
  • Bild: Dagens ETC / Västtrafik
  • Bild: Dagens ETC / Västtrafik
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Moderaten har fått för sig att vi älskar biljettkontroller

Kollektivtrafiken borde vara avgiftsfri, för alla som behöver den.

Morgontrafiken är en plåga, ingen ser särskilt glad ut. På kliver en grupp biljettkontrollanter. Ska man verkligen kontrolleras nu, på väg till jobbet? Det ska man. Fyra gånger så ofta till och med.

Högern och Miljöpartiet i Västra Götalandsregionen genomför nämligen en massiv utökning av biljettkontrollerna, och involverar även polisen i arbetet. Kostnaden beräknas hamna på 140 miljoner kronor om året. Det vill säga 40 miljoner mer än vad själva plankningen beräknas uppgå till.

Tio miljoner biljettkontroller årligen innebär att övervakningen ökas till en nivå som skulle motsvara en sänkning med 100 kronor för månadskortet. Istället har man valt att chockhöja priset med 25 procent.

Som skäl framhåller Västtrafiks styrelseordförande Peter Hermansson (M) främst tre faktorer. Dels behovet att få in uteblivna intäkter. Dels förarnas arbetssituation. Och dels att ökad övervakning återspeglar folkets vilja.

“Ett av de vanligaste tillropen jag får från resenärer är att de tycker att för många fuskåker och att det är för få biljettkontroller”, säger Hermansson till Göteborgs-Posten.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hur regionens moderater får ihop matematiken är omöjligt att svara på, men förarnas situation är värd att ta på allvar. Den omfattande personalflykten från Göteborgs Spårvägar beror främst på dålig arbetsmiljö som kan kopplas direkt till arbetsgivaren. Förare vittnar om allt tuffare körscheman, bristande underhåll och vagnar som inte fungerar. De som larmar om missförhållanden har utsatts för repressalier.

2015 anmäldes Göteborgs Spårvägar till Arbetsmiljöverket för bristande arbetsmiljö och hotades med vite. Senare, upprepad kritik från fack och anställda har rört samma saker: tuffa scheman med otillräcklig tid för återhämtning, mögel och smuts i förarhytterna. Stolar som inte kan ställas in. Eftersatt underhåll. Och lång tid innan anmälda fel åtgärdas.

För den politiker som värnar om förarnas situation saknas inte uppslag.

Så hur är det med tillropen om att sätta åt plankare?

Kundnöjdheten med Västtrafik är låg. 57 procent av resenärerna är nöjda, visar den egna branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik i senaste årsrapporten. Hur nöjd man är beror på hur lätt det är att resa, hur avgångstiderna passar, prisvärdhet, punktlighet och trygghet. Här nämns överhuvudtaget inte önskemål om tätare kontroller. Hermanssons känslomässiga och anekdotiska argumentation motsvarar inte vad Svensk Kollektivtrafik framhåller.

I grund och botten liknar det mest gammal klasspolitik med ökad övervakning och kontroll av helt vanliga människor som du och jag. Vi som stressar fram genom livet mellan jobb, hämtningar och lämningar på dagis och fritids, hemmet och barnens träningsaktiviteter. Det sista jag skulle njuta av en utmattad fredag är att se ett skräckslaget skolbarn som glömt skolkortet hemma trängas in i ett hörn.

Det är också talande i sammanhanget hur högern i Göteborgs kommun dragit in sommarlovskorten. Kollektivtrafiken är viktig för skolungdomar, särskilt för unga i östra Göteborg, konstaterar den utredning som oppositionen begärde. Endast 15 procent uppgav att deras familj skulle köpa sommarlovskort till dem, och en del av ungdomarna förklarar att de inte vill utsätta föräldrarnas ekonomi för den kostnaden. Det indragna kortet innebär att man berövat ungdomar från ekonomiskt utsatta hem rörelsefrihet och tillgång till staden. Och nu sätter man kontrollanter och poliser på dem.

Mer kontroll, sämre trafik och högre priser. Det ensidiga 140 miljoner kronor-fokuset skapar frågor om Göteborg som en stad för alla. Och för mig – den skötsamma, arbetande invånaren – väcks känslan av att vara ett övervakat boskap som förväntas stå med mössan i handen och njuta av att se kontrollanter närma sig människor som inte har råd att betala biljetten.

Morgontrafiken utgör ett universellt enande ögonblick. Vi sitter (och står) tillsammans, med irritationen dovt pulserade mellan sammanbitna tänder. Alla ska till jobbet, ofta till en hårt pressad dag. Alla behöver lämna barnen i tid. Alla hade behövt sova en timme till. Oavsett ursprung, kön, läggning eller identitet delar vi ett stycke allmänt utrymme och gör vårt bästa för att samsas om det; att inte trampa på varandra, att hyscha ner våra högljudda små och inte prata högt i telefonen. Det finns ingen värdighet i det, men det är vackert hur vi försöker.

Vi förtjänar alla nolltaxa.

Kollektivtrafiken borde vara avgiftsfri, för alla som behöver den.