Ledare. Hanna Strömbom.

2018-08-21 06:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Missnöjesrösten ger en gemenskap

När jag var liten hade de flesta bara ett par tv-kanaler och efter testbilden fick man titta på det som bjöds, såsom tveksamt underhållande tjeckisk dockteater eller mystiska filmjölksprojekt. 

Givetvis önskade vi oss kulörta amerikanska alternativ – om pedagogiska romantiker hävdar annat så ser vi som enda land i världen fortfarande på Kalle Anka på julafton.

Vuxna fick bänka sig framför Dallas eller Falcon Crest. Det var lätt att dela kulturella referenser med sina grannar. De som flyttade in hade med sig ungefär desamma, det gav underlag för alldagliga tramssamtal vid fotbollsklubben, hem- och skolaföreningen eller någon av de andra samlingspunkter som bjöds. Låt vara att alla som någon gång flyttat utomlands vet att referenser far förbi i ett herrans tempo och man är chanslös att hänga med, men för det gamla gänget var ramarna givna.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:

Nuförtiden startar Melodifestivalen årligen en smärre masspsykos. Större idrottsmästerskap, På spåret och ytterligare ett par underhållningsprogram kan också locka massorna att konsumera samma program. Men den tekniska revolutionen har gett oss miljoner små videoklipp, mängder av möjliga kanaler och därtill flyttar fler både hit och dit. Kungligheter är fortfarande kändisar, men utöver ett oändligt utbud av film, tv-serier, litteratur och musik får också youtubers och influencers betraktas som mainstream. Vi kan inte backa från strömmen av möjlig information och inspiration.

Minns ni förhoppningarna på ett internet som skulle ena, informera och föra samman människor världen över? Det blev också det motsatta. Forum för levande historia rapporterar om att lärare får allt svårare att undervisa om förintelsen, eleverna ifrågasätter allt oftare om den har ägt rum. Förhoppningsvis får kommande generationer nya tidsanpassade verktyg för källkritik men den nyvakna vuxenhet som genomlevt internets födelse var inte rustade för vad det välmenande och världsomspännande nätet också kunde brukas till.

Sverigedemokraterna vill se en svensk kulturell kanon. De är inte först, men det är talande att de vill se en samling av verk som anses karaktäristiska för landet. Danmarks kulturkanon innefattar allt från Köpenamns domkyrka och Søren Kierkegaards ”Antingen-eller”, till Kim Larsens ”Værsgo” och Lars von Triers ”Idioterna”. ”Jeppe på berget” är också med. Kulturell historieskrivning är inte dåligt, frågan är bara vad man ska använda den till.

När Jimmie Åkesson intervjuades i Sveriges Radio i förra veckan lyftes inte att SD vill stänga Världskulturmuseet eller stoppa den utan svenskt pass från svenska bibliotek. Vad som hördes var Jimmie Åkessons tal om att ”på riktigt lyckas med integrationen” och resonemang om sammanhållning. Nånstans precis där ligger kärnan i deras framgångar. Best of svensk kultur appellerar till den som undrar vilka vi egentligen är nuförtiden.  Den gemenskapen samlar allt fler.

Arbetarrörelsen och föreningslivets ”vi” har tappat i betydelse. Och när svaret på vilka ”vi” är saknas så är det lätt att peka på ”dom”. Vi finns därför att dom inte är som oss. Världen blir en Expedition Robinson där någon måste bort.

För oss som inte vill rösta ut invandrare syns ett annat dom. Dom som innefattar Trumps gamla kompis Steve Bannon på världsturné, som gett Italien ett nytt styre, som vill bygga murar i USA och Ungern. De heter olika saker, men de är en del av en stor rörelse. Sven-Eric Liedman har klokt konstaterat att det för närvarande främst är de längst ut på högerkanten som kan skryta med att ha en international, vänsterns är påtagligt frånvarande.

Det dekadenta missnöjesalternativet som ska visa trökiga sossar och borgare att det går att röra om i grytan är i själva verket inte ett dugg isolerade på högerkanten. De har ett starkt vi och det sveper som en våg över västvärlden.

Vi måste jobba med det vi har och det är bråttom, mycket bråttom. Nu monteras valstugorna upp på stan. Gå till dem. Att försöka tala aktiva Sverigedemokrater till rätta är gissningsvis lönlöst, men tala med dem som fingrar på deras valsedlar. Skäll inte, ju mer du gör någon till ”dom”, desto öppnare är Steve Bannons famn. Be inte möjliga SD-väljare att avfölja dig från sociala medier, prata med dem istället.

Utöver den tjatiga invandringsfrågan, vad vill de ha? Vad är det som de tror att de förnekas i migrationens namn? Vinka adjö till övertygade rasister, men kontrollera först om det inte kan vara så att det som verkligen skaver är att samhällsservicen svikit, att lönen är för liten, diskussionen för akademisk, eller något helt annat som ett annat parti kan lova större och bättre för.

Vi har redan förlorat allt för mycket. Svenska värderingar som jämlikhet och solidaritet rasar och vunna rättigheter riskerar att gå om intet. Vi måste innefatta så många som möjligt.