Ledare. Laila Vianden.

2018-11-15 03:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Marknaden regleras till fördel för de rikaste

Den rikaste tiondelen av hushållen får 20 gånger så mycket i subventioner genom ränteavdrag, jämfört med den fattigaste tiondelen.

En bostadsrättsförening i Kviberg satte upp staket med taggtråd för att hålla hyresgästerna i huset bredvid borta. Man menar att man inte har något val, utan är tvungna att försöka skydda sin egendom mot missbrukare som bor i hyreshusen.

”De begriper inte att i en bostadsrättsförening så äger folk varsin andel i föreningen. De hos Poseidon äger ingenting, de vill bara utnyttja”, säger ordföranden i bostadsrättsföreningen.
Boende i hyreshusen känner sig misstänkliggjorda, dragna över en kam och utpekade som mindre värda.

För grannhuset, som ägs av allmännyttans Poseidon, är det däremot viktigt att låta sina ytor vara öppna och tillgängliga för alla. Distriktschefen i Kortedala säger att bostadsrättsföreningen ”vill inte att våra hyresgäster klampar in på deras del av gräsytan men de har inga problem med att deras boende passerar vår mark och fastigheter på väg till och från spårvägen varje dag. Vi har inget emot det, utan ser det som en gemensam plats” (Göteborg Direkt 12/11).


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Man hade kunnat göra gemensam sak mot ordningsproblemen genom att kräva ordningsinsatser och sociala insatser från staden, men nu står där ett jättestaket med taggtråd istället. Konsekvensen är att hyresgästerna har kvar sina grannar med sociala problem, samt möts av ett taggtrådsstängsel, medan bostadsrättsföreningens medlemmar bekymmersfritt spatserar omkring på deras gårdar. Man hade kunnat generalisera kring bostadsrättsinnehavares dubbelmoral och bristande ansvarskänsla. Men nu är det inte hos enskilda individer problemet ligger, utan i hur konstruktionen av bostadsmarknaden äger en inbyggd tendens att tugga sönder samhället och, som i det här fallet, bokstavligen segregera det.

Konsekvensen av förd politik är även att människor med vanliga eller låga inkomster har allt svårare att hitta ett tryggt boende, samtidigt som de som har råd att köpa sina bostäder kan få stora skattelättnader. Samma förda politik ger att den rikaste tiondelen av hushållen får 20 gånger så mycket i subventioner genom ränteavdrag, jämfört med den fattigaste tiondelen. Och den ger även att boendekostnaderna har ökat för den tredjedel av befolkningen som tjänar minst. En form av fördelningspolitik som medvetet drivs. ”Vi måste släppa marknadskrafterna fria” lyder oftast argumentet.

Men marknaden har aldrig varit fri eller oreglerad, den har alltid varit beroende av det gemensamma och av staten. Statlig inblandning innebär inte en ”störning” i en autonom sfär av ekonomisk aktivitet, eftersom ekonomin inte skulle existera utan staten. Det är inte bara samhället som är beroende av vägar, skolor, rättssystem, forskning samt all annan service som staten (samt landsting och kommuner) tillhandahåller. Samtliga viktiga insatser som görs i ekonomin, av land, arbete och pengar, skapas och upprätthålls via staten. En argumentation som Karl Polanyi utvecklade redan 1944. Han pekade på marknadens destruktiva inverkan på de yttre strukturer, som den vägrar erkänna sig beroende av – mänskliga resurser, naturen, sociala strukturer et cetera, och menade att det är en fråga om politik. Vi pratar ofta om regleringar kontra avregleringar, men frågan är snarare vilken form av regleringar vi ska ha. De som är skapade för att främja några få, eller de som främjar samhället och allas bästa? I liknande termer kan man tala inte bara om bostadsmarknaden, utan även om klimatet.

Frågan kring miljö är komplex att sätta sig in i. Inte minst därför att industrier står för en stor mängd av koldioxidutsläppen samtidigt som vi ingår i en global miljö. Individen är ensam, medan ansvaret är kollektivt.

Utifrån ambitionen att uppnå Parisavtalets mål bör målet för koldioxisutsläpp per individ vara: 2020 8 ton, 2035 4 ton och 2050 1–2 ton.

Siffrorna är abstrakta och framförallt svåra att bryta ner till konkret och praktisk nivå. Men de kan jämföras med genomsnittssvenskens förbrukning, som ligger på 10,2 ton per år, jämfört med genomsnittsindividen i exempelvis Kina, som förbrukar 3,2 ton per år.

Mina egna årsutsläpp (www.svalna.se) är relativt låga, men enbart boende och mat överskrider 4 tons-målet 2035. Jag behöver hjälp. En broschyr som berättar för mig vad jag ska göra! En enkel instruktion, som dövar ångesten. Men framför allt i form av samhälleliga lösningar, det vill säga politik. Varken jag eller jordens industrier har någon chans att nå miljömålen utan styrmedel. Vi behöver dem.

På gruppnivå utgör de med högre inkomster ett större problem än de med låga. Orsaken ligger i det vi kallar livsstil, eller klass. Har du låga inkomster är det vanligare att du åker kollektivt, bor trängre, samt konsumerar och reser mindre. Därmed lämnar du ett mindre miljöavtryck efter dig, och omställningen till lägre utsläppsnivåer kommer sannolikt att påverka dig mindre.

Visst vore det skönt om du, för att parafrasera bostadsrättsföreningens ordförande, kunde säga att ”de begriper inte att i ett samhälle så förvaltar folk allting tillsammans. De med höga inkomster förvaltar ingenting, de vill bara utnyttja” och sätta upp ett taggtrådsstaket för att stänga ute? Men så fungerar varken samhället eller klimatet. Vi behöver politik.