Ledare. Laila Vianden.

2018-05-03 06:00

Många ska skämmas när nazisterna visar sina trynen

Neeej vi kommer försent till Spanienfrivilliga! Kan vara den eviga konstanten för 1 maj-firande i Göteborg. Ändå det är ett privilegium att inleda så. Vart man än tar vägen efteråt fungerar samlingen som ett avstamp för resten av dagen, och högtidlighållandet av vänsterns gemensamma kamp mot fascismen är ett fint sätt att hämta kraft inför nya utmaningar.

Genom åren har manifestationen vuxit i bredd och omfång, samtidigt som allvaret inför dagens politiska utveckling djupnat. Minnesstunden har aldrig skett i ett historiskt vakuum, lika lite som resten av dagen. Minnet av de som stred mot Franco utgör ett levande minne som alltid kan förstås utifrån var vi befinner oss nu.

Ung Vänsters talare Selma Grönsten drog paralleller till hur dagens väpnade konflikter, ofta till följd av kapitalismens kriser, skapar flyktingar och papperslösa som kräver vår ovillkorliga solidaritet. Även om samarbetet och solidariteten över nationsgränserna, internationalismen, idag inte är vad man skulle önska, utgör asylrättskampen en del av den.

Det handlar inte nödvändigtvis om ”godhet” – organiseringen mot fascismen i Spanien kom från politiskt och fackligt aktiva – majoriteten av de göteborgare som åkte till Spanien kom från arbetarklassen. De var oftast sjömän som sett eländet på nära håll under sina resor, och som betraktade den internationella solidariteten som självklar när resten av världen lät maktövertagandet ske och Spanien omdanades till en brutal diktatur.

”Facken behöver följa de Spanienfrivilligas exempel och ta strid mot fascismen.” Lennart Johnsson, tidigare redaktör för tidningen Sjömannen, berättade i sitt tal om hur han hotats till livet av nazister när han spontant sagt ifrån vid en flygbladsutdelning. ”Vi kan inte tillåta det här.”  Och försvaret av Boden och Ludvika under 1 maj ger honom alldeles rätt – i en bred och folklig uppslutning mot demonstrerande nazister visade man att nazismen inte har någon plats på dessa orter.

Den 93-åriga Förintelseöverlevaren Hedi Frieds engagemang för Ludvika är enastående och ger tyngd åt ställningstagandet om att vi verkligen inte kan tillåta det här.

Men de vindar som förde henne till dit och de vindar som kommit att sprida allvarets tyngd över minnesmanifestationen för Spanienfrivilliga är en skam.

Och det är många som borde skämmas.

De opinionsbildare som under flera års tid verkat för att kratta manegen för ett samarbete med Sverigedemokraterna, den höger som under decennier använt sig av antifascismen för att misstänkliggöra vänstern och försökt avleda samtalet till att handla om yttrandefrihet eller genom att strössla nedlåtande epitet över alla, även liberaler, som uttryckt bedrövelse över ett eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna, de mittenpersoner som gärna drar ”ytterlighetsvänstern” och nazister över samma kam men som i praktiken ägnar mer tid åt att angripa vänstern än åt att försöka hindra nazismens utbredning – det är krafter som låtit det ske, och som låter det ske.

Att rakryggat ta avstånd från högerauktoritära krafter må vara tjusigt, men de som alltid är ytterst noggranna med att påpeka att ”vänstern” alltid är minst lika klandervärd gör mer skada än nytta. Moderaterna och Svenskt Näringsliv må förespråka måttfulla böjelser, men hur osmaklig neofascismen än må vara i deras ögon är den ändå möjlig att söka stöd från, särskilt kring förslag som skjuter ner vänstern.

Samtidigt är det också mycket svårt att föreställa sig att Centerpartiet och Liberalerna skulle ta konsekvenserna av sin hårda linje mot Sverigedemokraterna och bryta inte enbart samarbetet med Moderaterna, utan även med de delar av Svenskt Näringsliv som driver linjen om ett SD-samarbete.

Att samlas till minnet av Spanienfriviliga är en ynnest, en ritual som påminner om varför rasismen inte hör hemma i något vänsterprojekt, varför solidaritet med krigsutsatta är viktigt, varför man bör stödja alla former av organisering och framför allt – varför fascismen inte enbart är ett hot mot den liberala demokratin utan framför allt utgör en direkt fara mot alla som inte tillhör den styrande toppen.

Motståndet mot fascismen trumfar strategi­diskussionerna, demokratikraven kommer från en mångfald av grupper snarare än från en ”ren” nation. Så sa den katalanske forskaren David Pallarès i sitt tal.

Och så stoppar man nazismen på gatorna och fascismen i parlamentet.