Ledare. Tomas Kåberger.

2018-03-14 02:45
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Lurigt avlägsna mål

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Riksdagsbeslut, eller företags utfästelser, om vad som ska vara verklighet om 20 eller 30 år kan låta som vackra mål. Men om de inte är förenade med omedelbara steg som leder till målen är de meningslösa. På ett par decennier byts regeringar och företagsledningar flera gånger. De flesta riksdagsledamöter och aktieägare som har makten i dag kommer att vara pensionerade om 30 år, och något ansvar kommer inte att kunna utkrävas.

Långsiktiga målsättningar utan omedelbara åtgärder är plågsamt tydliga uttryck för pretentiös ansvarslöshet.

De som har begripliga mål som skall nås före pensionen, och handlingsplaner för vad de omedelbar skall göra för att nå mål före pensioneringen förtjänar däremot både respekt och stöd.

I min förra ledarartikel påpekade jag hur viktigt det är att kontrollera hur det står till i verkligheten och inte förföras av påståenden om vad som är möjligt eller omöjligt. Jag fick förvånansvärda många tack. Överraskande ofta från välutbildade personer som jag trodde var väl medvetna om vad som är verkligt och viktig. Så jag vågar skriva självklarheter igen.

I Sverige har det blivit en vana att formulera politiska mål så att de ska nås ”inom en generation”. Det är en avsiktlig otydlighet som av några ansetts politiskt konstruktivt.

När miljömål formulerades av Sveriges riksdag i slutet på förra seklet talade man först om att målen skulle vara nådda innan man ”lämnade över” till nästa generation. Strax därefter, i början på detta århundrade, formaliserades det i en regeringsproposition att målen skulle vara uppfyllda år 2020. Knappt fem år senare modifierades beskrivningen av när målen skulle vara uppfyllda; till ”kring 2025”. Ytterligare fem år senare argumenterades det för att med dagens sena barnafödande har en generation blivit cirka 30 år lång, så målen behöver nog inte nås förrän ungefär 2030. Makthavare har sällan mer än 20 år till pensionen.

Allra lömskast är långsiktiga mål när de omedelbara åtgärderna leder åt motsatt håll. Svensk miljöopinion har på ett alltför naivt sätt accepterat politiska uppgörelser gjorda med det receptet.

Det var tydligt efter folkomröstningen om kärnkraften 1980. Fyra av fem som röstade, röstade på alternativ två eller tre som sade att kärnkraften skulle avvecklas. Med riksdagsbeslutet sade att det skulle ske efter 25 år. Först skulle kärnkraften byggas ut till mer än dubbelt så stor kapacitet som den hade när omröstningen hölls.

Motorvägen genom Bohuslän skulle omedelbart byggas och sedan, i en avlägsen framtid, skulle bilarna bli utsläppsfria.

Fossilfritt inom en generation kan betyda att man driver nya kolkraftverk som förväntas hålla i trettio år. Sedan får någon annan hitta den fossilfria elproduktionen.

Den senaste svenska energikommissionen återanvände receptet för att nå enighet. De som ville ha ett säkert och förnybart energisystem fick målet om en helt förnybar elproduktion 2040, men gick med på att direkt ta bort effektskatten på kärnkraften, och det utan några nya styrmedel mot fossil elproduktion.

Om miljö- och klimatpolitiken ska bli effektiv måste de som engagerar sig bli skickligare. Diskussioner om långsiktiga mål är inte alltid oviktiga. Men det är inte dessa diskussioner eller deras slutsatser som avgör utvecklingens riktning.

De viktiga frågorna, de där man måste ha framgång i de politiska processerna, är de som har omedelbara ekonomiska konsekvenser: Restriktioner, förbud, och miljöskatter som stoppar eller bromsar utsläpp och miljöförstöring.

Vilka som ska betala koldioxidskatt, och hur hög den ska vara, är avgörande för hur lönsamt det är att använda fossila bränslen i stället för förnybar energi. Det är viktigare än mål om att Sverige skall vara klimatneutralt 2045.

Frågor om vem som ska betala för eventuella reaktorhaveriers konsekvenser på människor och egendom, liksom för hanteringen av kärnreaktorernas avfall är viktigare än avlägsna ”slutår” för reaktorernas drift. Viktigt är också vilka möjligheter företagen har att komma undan att betala genom att sälja kraftverk eller låta dem gå i konkurs.

Det finns många i Sverige som ser sig som engagerade miljövänner. Många anstränger sig för att leva så att de förstör så lite som möjligt för kommande generationer. Vi betalar extra för att köpa miljömärkta produkter som har producerats med mindre miljöeffekter. Vi skäms när vi flyger eller åker fossilbil. Men är det inte mer pinsamt att ha valt politiker som tillåter att just flyget slipper miljöskatter? Som har beslutat att just reaktorägarna ska slippa ta ekonomiskt ansvar om deras verksamhet orsakar dyra haverier? Eller mer pinsamt att svenska politiker inte lyckats beslutat om minimala  koldioxidkostnader för industrin när EU:s utsläppsrättshandel kollapsade? Det klarade ju till och med politikerna i Storbritannien.

Det måste vara fler som anstränger sig för att förstå miljö- och energipolitiken. Det är inte jobbigare än att källsortera och handla miljömärkt. Men det är viktigare. Framför allt är det viktigare än aldrig så vackra, men avlägsna mål.

Tomas Kåberger
Tomas Kåberger 

Professor i Industriell energipolicy vid Chalmers och ordförande i Renewable Energy Institute, Tokyo. Han var tidigare generaldirektör för ­Energimyndigheten. Ledarskribent i Dagens ETC.