Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-06-05 14:05

Löfven och Kristersson följer råttsångarens flöjt

Häromdagen var jag på ett seminarium på Jonsereds herrgård. Det är en sagolikt vacker miljö, allra skönast i blommande maj. Man har en glittrande sjö nedanför, omgärdad av skogar och kullar, man hör koltrastar, bofinkar, rödhakar…

Var passar det bättre att ha ett seminarium om det nya svenska klassamhället? Vi som vistas häruppe har automatiskt överklassens perspektiv på både samhälle och natur. Det är lätt att vistas i det som en gång var det fina folkets boningar (idag ägs huset av Partille kommun och hyrs av Göteborgs universitet).

Men just i denna lätthet gäller det ta till sig en annan bild, eller rättare sagt hela bilden. Bilden är skakande och skrämmande.

Jämlikhetens Sverige håller på ett förvandlas till ett samhälle med snabbt djupnande klyftor som ofrånkomligen leder till svåra konflikter, konflikter som dagens ledande politiker tycks oförmögna att hantera eller ens lokalisera.

Det är den radikala tankesmedjan Katalys som inviger oss i klassamhällets nya geografi. Den ständigt lika energiske Daniel Suhonen inleder; det är han som tagit initiativ till ett nätverk av forskare som på olika sätt sysslat med samhällsklasser. Rapport efter rapport gör nu avtryck i offentligheten.

I höst kommer ett tungt bidrag i serien: den berömde sociologen Göran Therborn ger ut en bok där han sammanfattar sitt arbete med det nya svenska klassamhället. Han kan där fortsätta på linjen från det stora arbete som på svenska heter ”Ojämlikhet dödar” och som behandlar problemet i ett internationellt perspektiv. Nu är det Sverige det gäller.

Vid seminariet i Jonsered berättar han att han, som länge bott utomlands men nu återvänt till Sverige, blivit häpen och förskräckt när han tillfullo insett vilket nytt och för honom främmande land som det blivit. Här har de förmögna bättre förspänt än i något annat jämförbart land. Här finns varken fastighets-, förmögenhets- eller arvskatt. Här kan det privata näringslivet utan problem göra goda vinster inom offentlig verksamhet som skola, vård och omsorg och försvara det med att allt annat vore kommunism.

Samtidigt växer den ekonomiska eliten samman med den politiska. Politiken har blivit en karriär, och när denna karriär är avslutad står en ny och än mer lönande karriär inom näringslivet öppen. Förr slutade avdankade statsråd som bäst som landshövdingar. Nu blir de PR-konsulter som frikostigt kan delge det privata näringslivet sina insikter om de bästa vägarna in mot den politiska maktens hjärta.

Politiker efter politiker har gått denna väg, både socialdemokrater och allianspolitiker med samma självklara och tveklösa entusiasm.

Det är inte konstigt utan tvärtom helt naturligt att korruptionen åter blivit vanlig i Sverige. För inte så längesen befann vi oss bland de bästa i världen, men det gör vi inte längre. Den mest iögonenfallande korruptionsskandalen är väl bygget av Nya Karolinska där diverse släktingar, vänner och bekanta, förklädda till konsulter, kunde ta ut fantasiarvoden för sina ofta inkompetenta tjänster.

Politikern som mer styrs av sina samhälls­ideal än av egenintresset är en sällsynt fågel idag.

Klyftorna i klassamhället är djupare än på mycket, mycket länge. Arbetslösheten må sjunka, men de osäkra anställningarna och de underbetalda jobben blir fler (och de borgerliga partierna vill att lönerna ska sänkas ännu mer!). De ekonomiska drivkrafterna bakom denna utveckling tycks uppenbara, men ändå är det inte dessa krafter som av många betraktas som avgörande bakom dagens samhällsproblem. Det är invandringen! Göran Therborn talar om ”etnifieringen av klass­amhället”.

När jag sitter där och lyssnar i Jonsered tänker jag på Ulf Kristersson och Stefan Löfven som på sistone med kraft slutit upp bakom denna etnifiering. Det betyder att de helt och hållet anslutit sig till Jimmie Åkessons besynnerliga analys.

Deras jamsande får mig att tänka på den gamla tyska folksagan om råttfångaren i Hameln. Råttfångaren får med sin förtrollande flöjt först med sig råttorna och sedan (när han inte får betalt för sin bragd) också barnen in i berget.

Nu är det Jimmie Åkesson som är rättfångaren, och nu är det han som leder tåget in i berget. De båda barnen Stefan och Ulf följer honom motståndslöst, och snart kommer gråberget att sluta sig kring dem.

Hur har det kunnat bli så galet?

Kommunikationsvetaren Diana Jacobsson gav i sitt bidrag till seminariet i Jonsered en viktig pusselbit till lösningen. Hon jämförde hur pressen rapporterade om nedläggningen av Saab i Trollhättan häromåret med motsvarande reportage vid Tekokrisen under 1970-talet. I nutiden beskrivs en företagsnedläggning på samma sätt som en naturkatastrof. En enskild arbetare intervjuas. Det är synd om honom, men inget finns att göra. Olyckan har varit framme. Naturen har slagit till!

På 70-talet var stämningen en helt annan. Då skulle arbetarna kämpa tillsammans inom facket. Då var en nedläggning inte en naturkatastrof utan den var skapad av människor och kunde åtgärdas av människor.

Idag framstår det ekonomiska systemet – det som så skamlöst gynnar de rika och missgynnar andra – som natur, och det är just så som kapitalisterna och deras prästerskap, ekonomerna, vill ha det. Det ekonomiska systemet är natur, ekonomerna är naturvetare; ja, det finns ju till och med ett pris till Nobels minne för dem.

Ekonomerna uttolkar den gudomlighet som kallas Marknaden, medan Jimmie Åkesson spelar vidare på sin flöjt.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter