Ledare. Gert Gelotte.

2018-08-31 10:09
Puffetikett
ETC Göteborg

Liberala partiers antiliberala politik

Jag räknar mig som socialliberal, alternativt vänsterliberal. Liberal och vänster kan låta som en inre motsättning och är det också. I höstens val finns inget socialliberalt alternativ.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Men liberalismen tillhörde länge den politiska vänstern, i skarp opposition mot den politiska högern.

Det var en liberal regering under Karl Staaff som 1912 la fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen antogs i riksdagens andra kammare, men fälldes i den konservativt dominerade första kammaren.
Samma liberala regering under Staaff införde 1913 folkpensionen.
När riksdagen 1921 till sist beslutade om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor var regeringen en koalition av liberaler och socialdemokrater under liberale statsministern Nils Edén.

Gammal historia, kan någon invända. Men vänsterliberalismen lever vidare – exempelvis i Folkpartiets och sedan Liberalernas envisa försvar av inkomstbortfallsprincipen. Socialförsäkringarna och den allmänna pensionen ska ersätta för inkomstbortfall, inte ge grundtrygghet som var och en får förbättra efter egen förmåga och förutseende. Inkomstbortfallsprincipen är en av de viktigaste förutsättningarna för ett någorlunda jämlikt samhälle.
Så sent som på 90-talet var det en liberal socialminister, Bengt Westerberg, som införde rätten till assistansersättning för funktionshindrade och pappamånaden i föräldraförsäkringen. Westerberg gick också till val på rätten till eget rum på långvården.
Men det är historia. I årets val går de liberala partierna bland annat till val på att:

• gradvis införa marknadshyror,
• omvandla fler hyresrätter till bostadsrätter,
• försvaga turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd,
• och lagstifta om lägre löner.

Det är en asocial politik som sammantaget skulle förvärra segregeringen mellan rika och fattiga och underminera många människors möjligheter att använda sin frihet.

Marknadshyror har två kända effekter. Hyrorna höjs så länge det finns någon som vill betala. Det innebär kraftigt höjda hyror eftersom det nuvarande systemet med kollektivt förhandlade hyror enligt bruksvärdesprincipen håller nere hyreshöjningarna. Ändå är det lönsamt att äga hyresfastigheter. 2017 var totalavkastningen på bostäder 11,9 procent, enligt tidskriften Fastighetsvärlden.

Höjda hyror leder i sin tur till ökad segregation eftersom hyrorna kan höjas mer i attraktiva områden utan att efterfrågan avtar.
Att marknadshyror i sig leder till produktion av fler billiga bostäder är djupt osannolikt. Länder med marknadshyror har i stället ett kompletterande skattesubventionerat socialt boende. Detta liksom alternativet höjda bostadsbidrag innebär att skattebetalarna tvingas subventionera fastighetsägarnas högre hyresintäkter.

Omvandling av fler hyresrätter till bostadsrätter leder till ännu tydligare bostadssegregering. När hyresrätterna i attraktiva områden omvandlas till bostadsrätter kan bara människor med goda inkomster efterfråga dem.

Försvagade turordningsregler leder till att många löntagare tvingas byta sin tillsvidareanställning mot en evig provanställning. Det är socialt skadligt och fullständigt onödigt. Hur onödigt detta är redde storföretagaren och riskkapitalisten Gustaf Douglas omsorgsfullt ut under ett antal moderata partikongresser. Fast det var ju på Reinfeldts tid förstås.

Lagstiftat lägre löner för nyanlända och arbetslösa ungdomar får också allvarliga konsekvenser, i första hand för dem som får lite att leva av, men också för arbetsmarknadens funktion.

Att parterna sköter lönebildningen medför att de tar ansvar för arbetsfreden. Statlig inblandning kan allvarligt störa den balansen.
Trots de uppenbara nackdelarna vill de liberala partierna införa ”inträdesjobb” med 70 procent av lägsta avtalsenliga lön under tre år. För en restauranganställd i Göteborg blir nettolönen 12 253 kronor i månaden.

Motivet bakom ”inträdesjobben” är att nyanlända och arbetslösa ungdomar är för dyra att anställa. I så fall har arbetsmarknadens parter och regeringen enats om ett mycket bättre förslag. Arbetsgivaren betalar 8 000 kronor i lön och staten skjuter till resten upp till avtalets lägsta lön. För samma restauranganställde ger det en nettolön på 16 900 kronor. Tufft det också, men avsevärt mycket bättre än 12 253 kronor i månaden.

Sammantaget summerar dessa exempel till en antiliberal politik – om liberalism även ska innebära frihet för hyresgäster, löntagare och långtidsarbetslösa. Det är bara att inse: I årets val finns inget socialliberalt parti att rösta på.