BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Något som jag har funderat länge på, är hur beroende filmvärlden, både i Sverige och stora pampiga Hollywood, är av böcker. Många av de mest hyllade och många gånger även vinstdrivande filmerna samt tv-serierna, har både förr och nu, varit baserade på en litterär förlaga, både biografiska och fiktiva. Symbiosen mellan filmiska verk och litteratur är starkare än någonsin, för det är i litteratur, oavsett om det är Stolthet och fördom, Harry Potter, En man som heter Ove, Game of Thrones, Jurassic Park, Frankenstein, Captain America Civil Wars-serietidningen, Anna Karenina, Sagan om Ringen eller Hunger Games-böckerna, som man ofta hittar de mer komplexa berättelserna. Med anledning av detta, så är det viktigt att det fortfarande skrivs litteratur och då främst av unga skribenter.

Dessvärre lever vi i en omvärld där korta filmklipp på olika smartphone-appar, Twitter-hashtags, Instagram och emojis allt mer ersätter det skrivna ordet. Givetvis så spelar alla dessa fenomen en viktig roll i människors kommunikation, men min farhåga är att dessa verktyg håller på att alltmer ersätta vårt skriftspråk. I dag lever vi i ett samhälle där kommunikationen mellan människor alltmer präglas av lättja och snabba meddelanden. I denna värld så passar emojis, filmklipp och korta budskap som handen i handsken. Men tecknade symboler, hur välmenande de än må vara, får aldrig ersätta vår förmåga att uttrycka oss med vårt egna bildspråk.

Det jag framför allt oroar mig för är att i dag ser jag att många unga har så mycket att berätta, men att vi vuxna är så pass besatta av att hänga på alla kommunikationstrender, att vi glömmer att erbjuda våra unga de gamla hederliga forum, som en kan behöva då en vill uttrycka sig i skrift. Ibland kan penna, papper och framför allt en engagerad mentor vara nyckeln till ens inre kreativitet. Enver Ramirez är en sådan person, han var inte bara Mischas coach i filmarbetet, utan även det närmsta man kan komma till ett skyddshelgon för alla som har en historia att berätta på ett kreativt sätt. 

Stadens kulturarbetare bör stötta den här typen av engagemang genom att uppmuntra unga att uttrycka sig. När jag flyttade till Göteborg hade stadsbiblioteket en skrivgrupp, något som borde finnas i alla våra stadsdelsbibliotek, både för unga och gamla. Många av stadens lokala författare, skribenter, poeter och rappare brukar hålla skriv-workshopar. Fastanställ dessa som skrivledare, gärna på just våra bibliotek, eftersom att skriva litteratur har en tendens att trigga igång lusten att även läsa litteratur. Göteborgs kulturarbetare och journalister borde i samarbete med stadens skolor, ge ut en årlig antologi med noveller, dikter och texter från unga göteborgare från alla stadsdelar. En antologi där även de som har dyslexi kan medverka, genom att de får spela in sitt verk som ljudfil om de så önskar och som givetvis även ges ut som ljudbok. Det här är några förslag på satsningar, det finns många fler. Låt oss visa våra unga att vi inte bara värdesätter deras berättelser, utan även att vår framtida litteraturs överlevnad faktiskt är beroende av deras fortsatta skrivande. Låt oss satsa på ungas skrivna ord, för vi behöver filmer som Allt för dig bror och författare som Mischa Snicker.