Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-10-08 03:00
Foto: Johan Nilsson/TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Låt fascister bli ensamma om sin blodiga retorik

Finns det något mer att säga om Mattias Karlsson (SD) och hans tirader om att Sverige som nation befinner sig i en så akut fara att det nu gäller att segra eller dö?

Jag tror det.

Uttrycket ”segra eller dö” har en lång historia som vi inte behöver följa ända till rötterna. Nutidshistorien börjar med de italienska fascisterna under Benito Mussolini som själv gärna använde det. Till och med inför VM i fotboll 1938 peppade Mussolini det italienska landslaget med slagordet ”Vittoria o morte”. Ja, Italien vann faktiskt titeln den gången.

Under andra världskriget utropade Hitler ”segra eller dö” vid åtminstone två ödesdigra tillfällen. Det var två tyska generaler som fick ordern. Den ene var Erwin Rommel inför slaget vid Al Alamein. Den andre var Friedrich Paulus vid Stalingrad.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Båda förlorade, tack och lov. Men det mänskliga lidande som denna vanvettiga befallning förorsakade var omätligt. Särskilt slaget vid Stalingrad är ett av de hemskaste som någonsin utkämpats.

Kort sagt, det finns en gedigen fascistisk och nazistisk tradition bakom dessa ord. Men det existerar också en annan bakgrund, och den får vi inte heller glömma bort. Che Guevara, revolutionären som blivit en ikon för vänstern, använde parollen, framför allt i sitt sista brev till Fidel Castro. Eller närmare bestämt skriver han: ”Ständigt mot segern. Fosterlandet eller döden!”

När Castro och Guevara gjorde revolution var de ännu liberaler, i kamp med en högerdiktatur. Det var USA som med sitt hot om att med våld återupprätta den gamla förtryckarregimen drev dem in i det sovjetiska fårahuset. Där gjorde sig som bekant Castro snabbt hemmastadd.

Men ”segern eller döden” är alltså inte uteslutande fascistiskt. Yttrandet är däremot uttryck för en militär logik. Alternativen är enkla: du måste döda fienden, annars dödar han dig.

Jag lärde mig en gång mycket om denna militära logik av Amanda Peralta, som jag en gång handledde till doktorsgraden men som jag också lärde mig oändligt mycket av. Hon hade själv varit gerillakrigare, ja till och med grundat en motståndsrörelse i kampen mot militärdiktaturen i Argentina. Hon om någon hade levt under parollen ”segra eller dö”. En gång hade hon skjutit sig ut ur ett kvinnofängelse. Priset var att hon blev genomborrad av en kula, dock utan att bli allvarligt skadad.

Amanda fick nog av krigets logik. Hennes lysande doktorsavhandling, Med andra medel: Från Clausewitz till Guevara – krig, revolution och politik i en marxistisk tradition (1990), är en genomgripande uppgörelse med ett centralt tema i socialismens och kommunismens historia. Utgångspunkten är den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz berömda tes att ”kriget bara är politikens fortsättning med andra medel”. Hon visar hur tankegången genomsyrar den föreställningsvärld i vilken Marx, Engels, Lenin, Mao och Guevara rör sig. Klasskampen är krig, revolutionen är krig. En särskild roll i framställningen spelar utvecklingen i Sydamerika, där Guevaras så kallade foco-teori står i centrum. På samma sätt som man kan starta en stor brand genom att rikta brännpunkten i ett förstoringsglas mot en lättantändlig punkt, så kan man genom att koncentrera sina krafter på en svag punkt hos den härskande regimen starta en väldig social och politisk revolution. Genomgripande samhällsförändringar som syftar till jämlikhet och solidaritet måste ske på våldsam väg, kort sagt genom krig.

Det är en föreställning som inte alls är ofrånkomlig i den grundläggande teorin. Den största revolutionen enligt både Marx och Engels var den industriella som sker helt utan militära insatser. Den blev möjlig genom en rad tekniska uppfinningar liksom genom människor som blivit arbetslösa därför att deras arrenden tagits från dem, något som tvingade dem att söka en ny typ av arbeten.

Det var en process utan krig. Varför skulle inte nyskapande politiska förändringar kunna ske på liknande sätt? Var inte en gång Sveriges förvandling från befäst fattighus till (relativt) välfärdssamhälle en revolution?

I vår egen tid har vi upplevt en annan revolution fast i motsatt riktning, Den franske ekonomen Thomas Piketty talar om den ”konservativa anglosaxiska revolutionen” som inleddes av Margaret Thatcher och Ronald Reagan kring 1980. Visst har denna nya epok perforerats av många krig; men också vi som stått utanför oroshärdarna har dragits med i ett jordskred av samhällsförändringar.

Det krävs ett stort och genomgripande arbete för att vända denna utveckling som förutom bråddjupa inkomst- och förmögenhetsklyftor också drivit fram rasism och främlingshat. Att tänka sig någon slags militär kamp för att uppnå detta ter sig lika orealistiskt som vanvettigt. Världen är så sprängfull av vapen, militärer och brutalitet att tron på en förbättring av dess tillstånd med militära medel ter sig otillständigt naiv.

Låt därför Mattias Karlsson och hans likar bli ensamma om sin blodiga retorik. Den som säger ”Segra eller dö!” räknar inte bara med möjligheten av sin egen våldsamma död. Han hoppas på att döda andra som inte tycker som han. När Karlsson mötte kritik för sitt vilda yttrande försökte han hymla med att det var ”peptalk”. Ja, det var samma slags peptalk som Mussolini använde till det italienska fotbollslandslaget 1938. Kriget är bara det fascistiska peptalkets fortsättning med andra medel.

Sven-Eric Liedman
Sven-Eric Liedman 

Ledarskribent för Dagens ETC och professor emeritus i idéhistoria med en diger bibliografi om bland annat Karl Marx.