Ledare. Tomas Kåberger.

2018-06-27 06:00

Kasta inte sten i växthus

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Låt oss erkänna det först som sist: Vi som skrivit den här boken lever inte som vi lär!” Så inleder författarna boken ”Handla miljövänligt - vardagshandbok för en bättre miljö” som kom ut i slutet av 80-talet. Denna bok blev en framgång på två sätt: Dels genom att den såldes i 400 000 exemplar. Men viktigare, den ledde till att många konsumenters krav drev industrier att utveckla mindre miljöskadliga pappersprodukter, tvättmedel, batterier och annat.Miljöförgiftningen var då ett tydligt problem. Några tekniskt kompetenta personer i miljörörelsen hade identifierat tekniskt och ekonomiskt möjligt sätt att minska miljöförstöringen utan att det krävdes stora, långsiktiga uppoffringar. Tydlig hjälte var Göran Bryntse som pionjär kring papperstekniken.

Men det var först när Bo Thunberg och Fredrik Holm lyckades skriva en bok som var ödmjukt inbjudande, som idéerna om konsumentmakt för minskad miljöförstöring började användas av många: Alla var välkomna. Man kunde läsa om möjligheter utan att förmanas. Ingen gjorde allt det som beskrevs i boken, men många kände sig välkomna som läsare, och nästan lika många gjorde något lite för att minska miljöförstöringen.

Erfarenheten av hur boken och Naturskyddsföreningen då mobiliserade kanske en miljon mikroaktivister med en inkluderande attityd är värd att minnas idag.

Riskerna att snabba klimatförändringar ska orsaka stort lidande är förskräckande. Men de välvilliga aktivister som sprider ångest med beskrivningar av dessa risker, och kritiserar människor som fortsätter att flyga, äta kött, köra bil och använda fossila bränslen är också skrämmande. För de flesta  människorna i världen är det idag otänkbart att avstå från allt detta. De som tävlar i uppoffringar kommer därför inte bli förebilder för majoriteten i världen. De skrämmer bort människor från att ens försöka göra något.

Ska världen kunna undgå risken för klimatförändringar måste många miljarder människor medverka. De flesta kommer att göra lite, men tillsammans kan de ändå göra mycket.

Små insatser är särskilt viktiga då de bereder väg för andra. De som nu börjar efterfråga nattåg ut i Europa gör inte bara en insats genom att själva åka tåg istället för att flyga. De gör det lättare för dem som senare söker samma möjligheter.

Några köpte solceller när de fortfarande var mer udda och roliga än lönsamma. De gav solcellsindustrin möjlighet att utvecklas så att många andra idag både kan rädda världen och spara pengar på att installera solceller. Det har blivit lönsamt, ännu roligare och mindre udda.

De som efterfrågat bra vegetariska rätter i restaurangernas utbud så att det blivit ett av standardalternativen på matsedeln har lockat många av oss köttätare att ibland äta vegetariskt lunch och därmed minska utsläppen.

Det fina är inte att de personer som gjort dessa insatser är klimatmoraliska helgon eller att deras liv redan idag ger mindre än ett ton koldioxidutsläpp per år, för så är det sällan eller aldrig. Deras insatser har varit viktiga för att de gjort en liten insats som också underlättat för andra att minska utsläppen av växthusgaser.

Kanske är det till och med viktigare att visa exempel på små framsteg som många kan härma, än att visa radikala förbättringar som bara några få hängivna klimataktivister någonsin kommer att göra om.

Bokan ”Handla miljövänligt” ledde till oåterkalleliga framsteg. När konsumenter lyckas förmå pappersindustrin att ta i bruk klorfria blekningsmetoder blev dessa så bra att det inte fanns någon återvändo. Efter några år fanns inte något papper att köpa som framställts med de gamla, mest miljöskadliga processerna.

Det är ett stort misstag att inte göra något alls, därför att man inte kan göra allt. Ett ännu större misstag är att skrämma bort människor som kan göra något, genom att kräva av dem att de måste göra mer än de tycker att de kan.

Med den ödmjuka attityden kan vi också prata om möjligheterna. Om klimatpolitiskt engagemang förknippas med hängiven fossilfrihet vågar ingen berätta om enskilda hjältedåd. Om man fruktar att en berättelse om hur man lyckas åka tåg till Paris på semestern ska bemötas med att ”Det är ingen idé, för du flög ju till New York på tjänsteresa förra månaden” blir det svårt att sprida goda exempel. ”Jaså, du har sålt bilen? Men du har ju fossil plast i skorna…”

Om den snabba och genomgripande förändring i världen som behöver genomföras de närmaste åren ska gå att genomföra måste vi förstå att uppskatta varje litet steg i rätt riktning. Även om dessa steg, vart och ett för sig, varken är tillräckligt långt eller perfekt balanserat ska vi vara glada att se det tas.

Vi måste älska även de personer som fortsätter att göra det mesta fel, om de bara gör något bättre.

Väldigt få människor kan moralisera om vårt beteendes klimatkonsekvenser. Samhället idag gör det svårt att vara fossilfri. Vi bidrar alla till klimathotet. Jag är bland de värsta.

Så jag vet, helt säkert: Man ska inte kasta sten i växthus.

Tomas Kåberger
Tomas Kåberger 

Professor i Industriell energipolicy vid Chalmers och ordförande i Renewable Energy Institute, Tokyo. Han var tidigare generaldirektör för ­Energimyndigheten. Ledarskribent i Dagens ETC.