BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett grundläggande steg är att kommunpolitiker måste förhålla sig till religion, religiösa övertygelser och samfund. I stället för att låtsas om som att religion inte finns. Att bekräfta tro och samfund är inte synonymt med att motivera politiska ställningstaganden med religiösa dogmer.

Ibland raljeras det kring hur liten andel av befolkningen som går i kyrkor regelbundet. Men ska sanningen fram så är svenskarna mycket mer engagerade i religiösa sammankomster i kyrkor, moskéer och synagogor än i politiska möten. En oerhört mycket större andel av oss är medlemmar i samfund än i politiska partier.

Det pågår sedan flera år ett viktigt arbete i Göteborgs stad mellan många samfund – det interreligiösa nätverket. Formellt företräds nätverket av det interreligiösa rådet i Göteborg. Ett sådant råd kan inte och bör inte initieras av kommunpolitiker. Men NÄR det väl finns, som i Göteborgs fall, så bör kommunstyrelsen ha en återkommande, formell, dialog med rådet eller med nätverket som helhet. Kanske på liknande vis som äger rum i dag i Göteborg med till exempel handikapporganisationerna, hbtq-företrädare och pensionärsföreningarna. Med samma logik som motiverar de andra samråden, utgör också en dialog med det interreligiösa rådet ett rättighetsperspektiv utifrån diskrimineringslagstiftningen.

Det är hög tid att partipolitiken bejakar och bekräftar det goda samhällsuppbyggande arbete som bedrivs av många engagerade troende i Göteborgs samfund.

Missförstå mig inte. Visserligen är jag själv troende, men jag är inte av uppfattningen att partier bör basera sina egna ställningstaganden på religiösa grunder. Jag tycker inte ens att kommunalt finansierade skolor borde få byggas upp kring religiösa (eller för den delen partipolitiska) uppfattningar. Det hade räckt med olika ämnesinriktningar och pedagogiska metoder som grund för skolors olika profileringar. Men samfunden och den tro som många göteborgare ser och känner som en grundläggande del av ens person är viktiga nycklar i arbetet för ett Göteborg som är mer jämlikt och inkluderande.

Något som samfunden ofta själva lyfte med mig, i min tidigare roll som kommunalråd, var svårigheten i att veta om just deras samfund och lokaler gav utrymme för individer som förvrängde den religiösa tron till att bejaka våld i religionens namn. Bland annat DET samtalet bör partipolitiken och samfunden föra tillsammans. Men dialogen måste också sträva efter förverkligande av gemensamma mål. Till exempel att samlas kring viljan att varje barn i Göteborg ska få växa upp med kärlek och trygghet kring sig. I just DEN punkten är min erfarenhet att de politiska partierna och de religiösa samfunden i vår stad möts ... och det är inte vilken liten fråga som helst.

Vad är essensen i denna ledare då? Jo, ta samfunden och dess människor på allvar i kommunpolitiken. Skapa återkommande dialog kring gemensamma mål och acceptera (om inte bejaka?) att många göteborgare är troende och att det påverkar deras liv och handlingar i stor grad. Att INTE ta det i beaktande, är lika illa som att bortse från andra faktorer som präglar och påverkar oss och påverkar vår identitet, såsom socioekonomisk status, sexuell läggning, könsidentitet och ålder.