Jag kommer att vara en nyexaminerad barnskötare i slutet av året om allt klaffar. För mig personligen kommer detta att vara ett av mitt livs stoltaste ögonblick, för jag har gått klart en utbildning trots alla mina inlärningssvårigheter. Jag hade hunnit prova på många sorters arbeten innan jag först praktiserade och sedan jobbade på en förskola. Jag har fixat utställningar på museer, suttit i stadens integrationsråd, tagit hand om misshandlade kvinnor på kvinnojour och jobbat med ungdomar. Jag har varit konferencier, föreläsare, skribent, debattör och en kulturprojektledare som pekat med hela handen så mycket att jag nästan tappat balansen. Men inget av dessa yrken har gjort mig så tokglad att jag har räknat ner semesterdagarna, som jag gjorde när jag arbetade på förskolan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag är privilegierad eftersom jag har mött både stadens mest uppsatta makthavare och de som man lyssnar minst på i samhället i mina olika arbeten. Klyftorna jag har sett mellan dessa grupper har ibland varit så djupa att jag ibland varit rädd för att ramla ner i den bottenlösa avgrunden dem emellan. Men något som enar folk oavsett hur mycket pengar de har på kontot i slutet av månaden, är kärleken till sina barn. För våra barn är tillsammans med våra gamla det värdefullaste vi har, för de är vår framtid och historia, två saker som mänskligheten inte överlever särskilt länge utan. Detta är vi alla rörande eniga om, både politiker och folket. Ändå är det alltid inom skola, vård och omsorg som man gör nedskärningar. Och för varje år som går så blir arbetsbelastningen inom dessa yrken allt tyngre utan att det märks ett dugg i de anställdas lönekuvert.
Under min första arbetsdag så lekte jag att vi var superhjältar med barnen. Nästa dag så stod barnen i hallen med tygbiten som varit min cape dagen innan. De sade att de väntade på sin ”superfröken”. Det var första gången av många som de vann mitt hjärta. Det skulle visa sig att jobbet på förskola kräver att man har ett team som X-men, Stålmannens simultanförmåga, Batmans verktygsbälte, Wolverines immunförsvar och Spidermans snabba reflexer. På många andra arbetsplatser så har man tid samt resurser att ta in konsulter och extrapersonal så fort nya arbetsuppgifter tillkommer, något annat är otänkbart. Men på en förskola så måste personalen vara som pedagogernas svar på schweiziska arméverktyg, från arla morgon till sent på kvällen. När du arbetar på förskola så ska du vara vartenda barns stabila punkt i tillvaron samtidigt som du måste sköta en massa administrativt arbete och veta exakt vilka strumpor alla småttingar hade på sig under den aktuella dagen. Du ska vara handledare till praktiserande studenter och ibland tillfälligt vikariera som socialarbetare när ett barn far illa. Om du kan flera språk så får du agera tolk och ge de nyanlända barnens föräldrar information om vardagsgrejer på daglig basis. Före varje lunch ska ditt arbetslag likt en väloljad maskin kunna duka bord, få av barnens kläder, byta blöjor, hjälpa med toalettbesök samt ha en språkutvecklande och hälsofrämjande samling, på kortast tänkbara tid. Du ska inkludera en av världens mest ambitiösa läroplaner i varenda del av er verksamhet samtidigt som du ofta får vikariera som terapeut till föräldrar och även ibland dina sönderarbetade kollegor. I en modern förskola så måste personalen vara genusmedveten, mångfaldskunnig och veta allt om alla möjliga sorters allergier. Du ska vara en inredningsarkitekt med seriösa Harry Potter-skills, för på något sätt så ska du få plats med allt större barngrupper i de redan ofta för små lokalerna, samtidigt som du ska se till att varje hörn av förskolan uppmuntrar barnens kreativitet.
Jag började som ledarskribent på ETC Göteborg ungefär samtidigt som jag blev min förskolas superfröken. Redan under min första månad så lärde jag mig att varje barn var en egen liten planet och att mina kollegor var barnens stjärnor. ”Det krävs bara en enda solstråle för att jaga skuggorna på flykt” läste jag någonstans och en dag mötte jag ett barn på min förskola, som fick mig att inse att som pedagog kan man vara den solstrålen för ett barn. Och om man på något sätt vet hur, så är man skyldig hela jordklotet att vara det under de timmar det barnet är på förskolan, i synnerhet för det barn som har det tufft. Då denna ledare är min sista för ETC Göteborg, så vill jag passa på att tacka mina läsare för tiden som varit och be er om en liten tjänst. Organisera er och kräv att politikerna ger rimligare resurser till våra förskolor, så att vi på förskolorna kan fortsätta vara det skyddande och livnärande ljus våra barn behöver för att blomstra. Om ni gör det, så svär jag på allt heligt att vara Hisingens mest hängivna superfröken tills jag är pensionär.
