Ledare. .

2014-04-12 06:00
Det finns en mall av hur en psykiskt sjuk person ska se ut och bete sig. Passar du inte in i den mallen kan en konsekvens bli att du inte får den hjälp du behöver, skriver Arefeh Behbakht.  Bild: Flickr
Det finns en mall av hur en psykiskt sjuk person ska se ut och bete sig. Passar du inte in i den mallen kan en konsekvens bli att du inte får den hjälp du behöver, skriver Arefeh Behbakht.

Jag antog att jag var straight up sinnessjuk

Jag var 14 år och på väg hem från en basketträning, när jag fick min första panikångestattack. Plötsligt så hotade mitt hjärta att detonera av panik under mina tonårsbröst, när jag gick igenom skogen. Detta var under 90-talet, jag hade inte ens en email-adress och kunde inte precis googla mina symptom. Jag bara antog att jag var straight up sinnessjuk. Efteråt, med tallarna som mina vittnen, så svor jag att aldrig säga ett knyst om vad som precis hänt. Jag ville ju inte bli inspärrad.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Motvilligt så försökte jag leva med paniken som ibland kastade sig över mina lungor, gärna på evenemang med stora folksamlingar och många sinnesintryck. Typ konserter, festivaler och klubbar. Ni vet sånt där som ungdomar ofta går på. Jag undvek allt som kunde provocera den där paniken. Men tyvärr och lyckligtvis så kunde jag inte låta bli att vara den ungdom jag var, när jag blev äldre. Trots att det kostade mig så mycket. En dag gick det för långt. Panikångestattackerna blev en av många orsaker till varför jag till slut fick uppsöka psykisk vård.

Men det här är ingen text om hur jobbigt det är med psykiska problem. Det jag vill belysa är det här med hur onyanserade folk kan bli när de pratar om psykisk ohälsa. 

Antingen tas problemen inte på tillräckligt stort allvar. Man avfärdar dem som har dem och i vissa sorgliga fall så ses symptomen som något trendigt. Man använder olika begrepp alldeles för lättvindigt, då man ska beskriva diagnoser. Vidden av den ibland svåra verklighet som personer med psykisk ohälsa måste leva med, komprimeras till en kvällstidningsartikel som folk läser efter att de kollat in senaste kändisskandalen.

Det andra alternativet är att man svartmålar dem med psykiska problem genom att prata om dem i enbart negativa kontexter. Exempelvis genom att slentrian-diagnosticera brottslingar. En annan form av svartmålning är då man reducerar dessa människor till offer. Det spelar inte roll hur mångfacetterad människa du är. När vissa får veta att du lidit av depressioner sedan du var tolv, så tycker de plötsligt att din huvudsakliga identitet är ”den psykiskt sjuke”. En roll som ofta bygger på stereotyper som Hollywood och hans moster skapat. Om du inte passar in i mallen av hur en psykisk sjuk ska se ut och bete sig, så kan en konsekvens bli att du inte får den hjälp du behöver. Fördomar är en viktig ingrediens i stigmatisering. Rädslan för det sistnämnda kan göra att man kanske inte ens söker hjälp till att börja med.

Genom att ge människor en bred information om psykisk ohälsa på arbetsplatser och skolor, kan man döda många fördomar. Men vad som framförallt behövs är att folk får praktiska verktyg, så de vet hur de kan hjälpa de drabbade i vardagen. Vad ska man göra exempelvis om en klasskompis får en panikångest-attack? Eller hur kan man som chef skapa en bättre arbetsmiljö för anställda som har ADHD? Att bli inkluderad i samhället kan göra en enorm skillnad för en person som lider av psykisk ohälsa. Vi får inte låta alienation bli vår kollektiva åkomma. För i ett friskt samhälle så ska man inte behöva bli straffad för att man mår dåligt.

Min önskan är att folk ska ha samma uppfattning om min person, som de hade innan de fick veta att jag fick en panikångestattack från fucking ingenstans igen, när jag stod i köket i somras. Men mest av allt så önskar jag att alla fjortonåringar som lider av panikångest ska kunna våga be om hjälp om de får en attack under en spelning, utan att bli sedda som konstiga. Jag önskar att de genom att få hjälp, kan gå på varenda spelning de önskar och att biljettpriset är det enda de kommer behöva betala.