Men när identiteten blir ett sätt att positionera sig och används för att hålla ryggen fri, förvandlas strävan efter jämlikhet till strävan efter personlig vinning. I förlängningen kan en överdriven betoning av identitet bli kontraproduktivt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har jobbat på ett flertal uttalat feministiska arbetsplatser där identiteten som kvinna var så viktig att det räckte med att någon kvinna befann sig i maktposition (sågs som stark kvinna) för att uppfattas som en förebild. Oavsett vad den kvinnan stod för rent ideologiskt eller hur hon behandlat människor (ja, även andra kvinnor) för att nå den eftersträvade makten.
När min diskussionslystne man uttrycker kritiska tankar gentemot olika företeelser inom vänstern möts han ofta av ryggmärgsbaserad antipati, där mottagaren helt låser sig. En stund senare, i samma sällskap, får jag ett öppet och intresserat bemötande när jag uttrycker precis samma åsikter och funderingar. Självklart kan tonläge och beteende spela in, men inte till den grad att samma ord bemöts så olika.
Många gånger känns det som att jag får översätta vad han menar till en skeptiskt inställd mottagare med uppfattningen att det som en vit cis-man från medelklassen har att säga per definition stärker den patriarkala kapitalismen och/eller ett rasistiskt samhälle. I egenskap av svartskalle och kvinna uppfyller jag däremot kriterierna för att bli lyssnad på och min kritik mot vänstern accepteras utifrån min identitet.
Men det innebär ju också att jag skulle kunna sälja in nästan vad som helst utifrån min identitet. Och det tror jag är farligt för -vänstern. Det är farligt för vem som helst som vill organisera människor för att uppnå något.
När företagsekonomer analyserar hur framgångsrika företag lyckas verkar det ofta handla om att de får de anställda att sträva efter det gemensamma målet. Det är inte en framgångsfaktor att ha svagt förankrade mål som kan förvandlas till floskler som de anställda kan utnyttja för att sätta den egna karriären framför det gemensamma målet.
Egentligen borde det vara relativt svårt att motivera de anställda att arbeta för att öka vinsten till ägarna.
Vi inom vänstern har ett fantastiskt mål som det egentligen borde vara lättare att få anhängare att sträva mot, ett jämlikt samhälle. Ändå verkar vi i våra organisationer ha svårare än företag att styra mot vårt mål. Det dyker ofta upp andra saker som tar fokus.
Ekonomisk vinst är ofta lättare att mäta än jämlikhet och det gör det lättare att styra mot. Men det måste också handla om skillnad i hur vi inom vänstern hanterar och kommunicerar vårt mål. Kanske tror vi att målet har en inneboende kraft som är självtillräcklig. Kanske fastnar vi för ofta i strävan efter konsensus.
Identitetspolitiken kan vara ett medel för att få ett jämlikt samhälle. Med den kan också föra med sig hinder, då det finns en inbyggd risk i att identiteten i stället blir målet.
Ett ifrågasättande av det någon säger blir lätt till ett ifrågasättande av dennes identitet. Det skapar rädsla att säga fel och leder till att floskler premieras. I en sådan kultur blir den som vågar gå mot strömmen oönskad och obekväm. Hen som ifrågasätter huruvida det som sägs och görs verkligen leder till ett mer jämlikt samhälle tystas eller hålls då ner i hierarkin.
Med ett så viktigt mål som vårt, har vi inte råd med en sådan kultur.
Grupper drabbas på olika sätt av olika makt-ordningar, men i vår kamp för ett mer jämlikt samhälle kan vi inte stirra oss blinda på- -individers identitet.
Det är inte på grund av att jag är svartskallig kvinna som du ska ta mig på allvar. Det är på grund av mina idéer, min förmåga att organisera, analysera och ifrågasätta.
