I februari sa Socialnämnden centrums majoritet nej till Ibn Rushd ansökan om 858 000 kronor i kommunalt bidrag. Nämndens ordförande Nina Miskowsky (M) motiverade avslaget med oro för att bidragen kan gå till icke-demokratiska organisationer samt oklarhet angående ekonomi och redovisning.
Representanterna för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ röstade i stället för att bevilja bidrag. Jennifer Merelaid Hankins (V) motiverade varför:
Ibn Rushd ”har granskats hårdare än andra studieförbund och de frågor som uppkommit under granskningen har förklarats. En del av granskningen har varit väldigt mycket spekulationer och lösa antydningar.”
Om förespråkarna för avslag nöjt sig med att hänvisa till revisorernas granskning hade det inte funnits mycket att diskutera. Så här står det i KPMG:s slutsatser:
”KPMG kan konstatera att det förekommer brister vid utbetalningar av kostnadsersättningar. Utbetalningar har skett mot underlag som inte går att bedöma och det utgår ersättning för sådant som Ibn Rushds utbetalningspolicy ej tillåter. Det förekommer fall där föreningar som erhåller kostnadsersättningar inte har inkommit med ekonomiska redovisningar. Det finns också exempel där redovisning av lämnad ersättning ej överensstämmer med föreningars redovisning av mottagen ersättning. Det har inte gått att kvantifiera dessa brister med den information och tid som funnits till förfogande för denna granskning.
Det går heller inte att kontrollera huruvida en rimlighetsbedömning av kostnadsersättningar kunnat göras då vi inte fått tillgång till nödvändig dokumentation.”
Efter en sådan revisionsrapport är nej till nya pengar självklart, eller borde vara det.
Men nu motiveras inte avslaget med tyngdpunkt på slarvig redovisning. Liberalernas ledare i Göteborg, Axel Darvik skrev så här i en tweet:
”Inte en skattekrona skall gå till våldsbejakande extremism och islamism även om det är förklätt till folkbildning.”
Vänsterpartiets gruppledare Daniel Bernmar replikerade med att beskriva beslutet att avslå Ibn Rushds ansökan om bidrag som karaktärsmord, häxjakt och en rasistiskt driven kampanj.
Finns det fog för Axel Darviks anklagelser? I någon mån, ja. Ibn Rushd har beviljat bidrag till islamistiska organisationer som bjudit in extremister som talare. Bland annat företrädare för terrororganisationen Al Shabab och predikanter som förordar dödsstraff för homosexuella och muslimer som lämnar islam.
Men därifrån till anklagelsen ”våldsbejakande islamism … förklätt till folkbildning” är steget mycket långt, betydligt längre än vad som framgår av de dokument som Socialnämnd centrum grundar sitt beslut på. Finns alltså fog för Daniel Bernmars anklagelse om karaktärsmord? Ja det tycker jag.
Det absoluta flertalet muslimer i Sverige behöver inte integreras i det svenska samhället. De är integrerade. Ibn Rushd förväntas bidra till att fler tar steget in i normalitetens Sverige. Då går det inte att samtidigt kräva att Ibn Rushd skall undvika varje kontakt med muslimer och islamister som inte vill integreras.
Påverkan förutsätter umgänge. Alltså bör Ibn Rushd få en ny chans. Självklart på villkor att terrorister och hatpredikanter inte finansieras och att bokföringen sköts professionellt. Gränsen mellan islam och islamism, mellan muslimer och islamister behöver markeras tydligare.
Men även detta låter enklare än det är. Allianspartierna och Socialdemokraterna vill ta fram nya villkor om att bidrag skall bidra till ökad jämställdhet, integration och ökad tolerans mellan grupper i samhället.
Inget av orden jämställdhet, integration och tolerans har en betydelse som godtas av alla.
Ta jämställdhet och låt oss vidga perspektivet. De flesta av oss anser att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Allt annat är könsdiskriminering.
Om jag hävdar detta gentemot konservativa kristna, som Stockholms katolska stift, vilket jag gör, möts jag med indignerade protester: Vi anser visst att män och kvinnor är lika mycket värde, men med olika uppgifter. Vi diskriminerar inte, vi respekterar Guds skapelseordning.
Skall konservativa kristna som inte tillåter kvinnor att bli präster ha bidrag? Skall ortodoxa judar med sin strikta könsskillnad ha bidrag?
Det är onekligen lättare att tolerera kristna och judar som väljer att avvika från normen. Vi andra har vant oss. Men Sverige har en lång tradition av rädsla för det som upplevs som främmande och efter katoliker och judar är det nu muslimernas tur att bli misstrodda och misstänkliggjorda.
Jag tror vi alla har anledning att granska vårt inre gränsland mellan naivitet och fördomar.
Var drar vi en gräns för mångfald som är rimligt tolerant och tillåtande i förhållande till det jämlika och jämställda samhälle vi vill uppnå? Var drar vi pluralismens och det mångkulturella samhällets gränser?
