Ledare. Hanna Strömbom.

2018-08-28 09:39
Puffetikett
ETC Göteborg

Högerns klimatlöften hänger inte ihop

På ett träd i allén affischerar Moderaterna om att ”Stoppa bilfientligheten”. Det hela påminner om någon klassisk saga om hybris och oövervinnlighet, men är ändå inte apart för en del av väljarkåren.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Göteborgs­moderaterna vill till exempel att parkeringsplatser blir fler genom parkeringshubbar, samt att avgifter sänks. Annars hotar de med att innerstaden ska bli mindre levande.

Vidare menar Moderaterna att den rödgröna trafikpolitiken riskerar att döda handeln och ”göra bil i innerstaden till en klassfråga”. Höga parkeringsavgifter och ”risken” att eventuella kommande miljözoner bara tillåter nya bilar gör Moderaterna klassmedvetna. I frågan om till exempel priser för kollektivtrafiken är klassperspektiven inte närvarande, men just här var det visst viktigt. För den som gräver ner sig i politiken går budskapen inte riktigt ihop heller, det nämns inte att partiet i annat sammanhang gläntat på dörren till att ge miljöfordon lägre parkeringsavgifter och trängselskatt – det kanske passade bättre för en annan väljarskara.

I ett kommentarsfält skriver någon, angående bilkampanjen, att folk väl ändå köper mat där de bor och knappast kommer hem med 20 kilo kläder som kräver bilfrakt. ”Snälla släpp det.” Ja, snälla släpp det.

Även om partiet också förespråkar ”hållbarare drivmedel” för bussar och fördubbling av kollektivtrafikresandet så är bilkampanjen är osmaklig. Det hela är naturligtvis taktiskt. Moderaterna konkurrerar med Västlänkenkritiker och där finns röster att knycka tillbaka. Där går det nog hem att kalla det rödgröna målet om en minskning av biltrafiken för orealistisk.

Hållbarhet ska vidare fungera som ”tillväxtmotor”.

Till höger i politiken finns en storvulen tilltro till raketsnabb teknisk utveckling. För att förstå varför borgerligheten gärna vill tala miljö utan att tumma på bekvämligheten måste man försöka tänka sig in i situationen för någon som under många decennier varit inställd på att tillväxt är det viktigaste. Den första omställning personen måste göra är att inse att framtiden inte kan fortsätta att erbjuda oförändrad tillväxt. Åtminstone inte om den bygger på förbrukning av icke förnyelsebara resurser.

Naturskyddsföreningens uppmärksammade undersökning av partiernas klimatpolitik placerar partierna i ordningen V, MP, L, S, KD, C, M och ordentligt sist ligger SD.

När Sverigedemokraterna i Göteborg presenterar de viktigaste punkterna i sin politik på sin sajt finns miljöfrågor inte med, det gör de dock i budgeten. Där står bland annat att alla insatser ska vara förankrade i forskning, att kommunen bör prioritera närodlad mat, elbussar, inköp av mat som medför mindre förpacknings­avfall, avskaffande av Gobigasprojektet och enklare regler för egen elproduktion. Det låter ju inte helt tokigt, så då finns det förstås ordentliga klimatsatsningar? Nja... När det är dags att skryta med satsningar så avsätts tio miljoner till fler elbilar. Den mycket välvilligt inställde räknar in gångvägar i parker för motsvarande summa. Båda tillsammans billigare än pengarna de vill pytsa in i en återvandringsnämnd.

Detta kan jämföras med Miljöpartiets summerade miljösatsningar i ett så kallat klimatpaket som får kosta 92,5 miljoner kronor.
SD:s inställning till klimatsatsningar i allmänhet är att de inte får hota svensk tillväxt.

Trygghet är den röda politikens motsvarighet till tillväxt. Men det har vi under ett förhållandevis kort tidsförlopp fått vänja oss vid kan gå om intet. Åtminstone om vi med trygghet menar samhälleliga försäkringar för den som är sjuk, arbetslös, eller på annat sätt i behov av stöd. Stabila och trygga gemensamma system med stor grad av gemensamt ansvar är inte på modet i denna tid av snarast extrema individualistiska ideal.

Men det är vad vi behöver. Både för vår och planetens trygghet. Vi kan var och en undvika att kasta plast så att den hamnar i havet, undvika engångsprodukter, konsumera måttligt och inte moderatmalligt brumma runt med fossildrivna fordon när annat står till buds, men det är tillsammans vi måste rycka i nödbromsen och investera där det krävs.

En skulle kunna försöka ursäkta en process av uppvaknande, visa förståelse för att ett liv fullt av mantran om att alla som lyckas kämpa till sig något ständigt är värda mer, att tillväxtdyrkan tar tid att avindoktrinera – men vi hinner inte! Enligt The Guardian spricker Arktis äldsta is – ett fenomen som aldrig tidigare konstaterats. Det händer nu. Redan.

För det gemensamma ska politikerna borga, de bär ansvar för en säker gemensam framtid och en sådan är hotad. Ansvarspolitik kan inte göra alla glada, för framtiden krävs också obekväma förändringar