Ledare. Janan Zapata.

2018-01-19 03:00
”Ebba Witt-Brattström understryker hur viktigt det är att kvinnor lyfter kvinnor. Alexander Bard understryker hur viktigt det är att män lyfter män. Målet för dem båda är att den egna gruppen ska få makt och sluta vara offer”, skriver Janan Zapata. Foto: Leif R Jansson / TT, Jonas Ekströmer /TT
”Ebba Witt-Brattström understryker hur viktigt det är att kvinnor lyfter kvinnor. Alexander Bard understryker hur viktigt det är att män lyfter män. Målet för dem båda är att den egna gruppen ska få makt och sluta vara offer”, skriver Janan Zapata.

Gentlemannen och Kulturkvinnan

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vad har Alexander Bard, aktivist för den nya mansrörelsen, gemensamt med feministen och kvinnosupportern Ebba Witt-Brattström? En hel del visar det sig. Till exempel att i sin strävan mot jämlikhet utgår från en tvåkönsnorm. I bästa fall förminskar det, i värsta fall osynliggör det alla som inte vill definiera sig som varken kvinna eller man. Men framför allt polariserar både Alexander Bard och Ebba Witt-Brattström kvinnor och män, vilka antas vara grundläggande olika. Just olikheterna mellan kvinnor och män är något som de verkar rörande överens om, även om Alexander Bard hyllar manlighet och Ebba Witt-Brattström hyllar kvinnlighet. Att favorisera det egna könet verkar vara en självklar strategi för dem båda, oavsett om det handlar om att frigöra en manlighet i kris eller krossa patriarkatet.

Alexander Bard menar att olikheterna ska firas och går i täten för en mansrörelse som går på retreat för att hylla fallos. Ebba Witt-Brattström menar att Hillary Clinton och Angela Merkel är beundransvärda av den enkla anledningen att de är starka kvinnor, oavsett vilken typ av politik de bedriver. ”Jag är feminist! Jag sätter kvinnor och flickor främst och det kommer jag alltid att göra.”

Ebba Witt-Brattström understryker hur viktigt det är att kvinnor lyfter kvinnor. Alexander Bard understryker hur viktigt det är att män lyfter män. Målet för dem båda är att den egna gruppen ska få makt och sluta vara offer.

Alexander Bard vill att äldre män ska uppfostra yngre män till gentlemän. Som man ska du inte söka bekräftelse av kvinnor, utan av andra män. Dessutom behöver vi skapa fler utrymmen i samhället där män och kvinnor hålls åtskilda. ”I Sverige i dag har vi påtvingat könen på varandra i de flesta sociala miljöer.” Det är bland annat denna separatism som enligt honom gör hans arbete så radikalt. Även Ebba Witt-Brattström tror att hon är radikal.

Samtidigt som Alexander Bard och Ebba Witt-Brattström säger sig vara för jämlikhet mellan kvinnor och män finns en underliggande elitism i deras resonemang. Liksom Alexander Bard ingår Ebba Witt-Brattström i en kulturell elit (en kulturkvinna kanske med hennes egna ord?). De kvinnor som Ebba Witt-Brattström hejar på och lyfter fram är andra starka kvinnor med makt. Men hur är det med solidariteten för socioekonomiskt svaga kvinnor? När Angela Merkels urholkning av välfärden drabbar kvinnor (såväl som män och andra) utan makt, ska vi vara glada att det åtminstone inte var en gubbe som satt i hennes position?

Medan Alexander Bard vill gå tillbaka till gamla ideal och drömmer om ett slags ursamhälle där män jagar och krigar, vill Ebba Witt-Brattström att samhället ska utvecklas. Problemet är bara att i hennes framtidsvision har de maktstrukturer som finns i dag överlevt. Det enda som förändras är att i stället för kulturmän och maktgubbar hittar vi kulturkvinnor och maktgummor i toppen.

Alexander Bard å sin sida använder hela tiden begreppet ”pöbeln”, vare sig det handlar om media som kritiserar honom eller radikalfeminister som skvallrar och ljuger om sexuella övergrepp under #metoo. Pöbeln är ett nedsättande ord som syftar på människor från de lägre samhällsklasserna eller en obildad allmänhet. När Alexander Bard strör ordet kring sig visar han sitt översittar-perspektiv. Även gentlemannaidealet speglar hans elitism. En gentleman är en väluppfostrad man som uppför sig på det sätt som tidigare var en norm i högre samhällsklasser. Han är väluppfostrad och utmärker sig genom artig uppmärksamhet, speciellt gentemot kvinnor.

Utöver dess rötter i förlegade hierarkier, är problemet med gentlemannaidealet att det upprätthåller stereotypa, snäva könsroller. Mannen ses som antingen en potentiell hjälte eller en potentiell förövare. Alexander Bard hävdar apropå #metoo att det är män som inte har koll på sin sexualitet som förgriper sig på kvinnor. Sådant gör definitivt inte de män som går på hans mansläger (där de bland annat lär sig tantrasex). Alltså blir mannen antingen våldtäktsman eller gentleman.

Och hur är det då med kvinnans roll? Alexander Bard talar ofta om matriarker, ett slags komplement till patriarkerna i hans egalitära idealsamhälle. Kvinnan ska vara stark och jämlik mannen men olik honom. Så vilka roller finns kvar, som kompletterar mannens? Antingen horan (Gudrun Schyman enligt Alexander Bard eller madonnan (någon som ska förföras och/eller räddas).

Både Alexander Bard och Ebba Witt-Brattström använder sin könstillhörighet för att befästa och berättiga sin maktposition. Även om deras analyser av #metoo-vågen är diametralt olika vill de båda använda #metoo för att berättiga sina respektive strategier. Ebba Witt-Brattström applåderar alla dessa starka kvinnor som reser sig upp mot makten och menar att det är det här hon pratat om hela tiden och banat vägen för. Trots det är hon i chock över att Kulturprofilens övergrepp ”gått så långt”.

Alexander Bard menar att män måste värja sig mot den falska berättelsen om män som förövare, genom att bli riktiga män. #metoo är enligt honom ett symptom på det moderna samhällets sjuka besatthet av identitet och offerskap. Lustigt nog är botemedlet, den vita heterosexuella mansrörelsen, som han går i täten för. I egenskap av präst/trollkarl/schaman kan han bota den vita heteromannen från sin frustrerade sexualitet. ”Det är alltid prästerskapet som griper in när det är kris.”

En sista sak har Alexander Bard och Ebba Witt-Brattström gemensamt, och denna åsikt håller jag med om: vi måste alla (oavsett kön) motarbeta vår benägenhet att iklä oss offerrollen. Ja, vi behöver ett samhälle av vuxna, ansvarsfulla medborgare som förstår att jämlikhet och förändring börjar med oss själva. Oavsett kön, hårfärg, skäggfärg eller socioekonomisk bakgrund.

Men polarisering och elitism kan aldrig vara en väg till jämlikhet! Jag avstår från uppvaktning från Alexander Bards gentlemän och uppbackning från Ebba Witt-Brattströms kulturtanter. De låser bara in oss andra i de roller som är problemet.