Ledare. Janan Zapata.

2018-11-16 03:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Generationsmöten och nästa steg för välfärdsstaten

Vi behöver hitta sätt att nyttja den erövrade friheten till att mötas och umgås på ett jämlikt plan mellan generationer.

Den kraftiga stödet för missnöjespartier som vi ser idag visar på minskad tillit till det politiska systemet och högerkonservativa krafter är snabba att ta tillfället i akt. Vi som kämpar för ett mer jämlikt och öppet samhälle behöver därför en strategi för att stärka tilliten mellan människor. Här kan generationsmöten vara en väg framåt. Det kan vara ett sätt att stärka den lilla demokratin som kan ge kraft åt den stora.

När vi hör ordet segregation tänker de flesta av oss på människor med olika etniska och socioekonomiska bakgrunder som lever separerade från varandra. Det skapar som bekant misstänksamhet, fördomar och motsättningar. I Göteborgs stad får nu allt fler upp ögonen för ålderssegregationen som länge varit en bortsedd segregationsfråga. Alla stadsdelar har fått det spännande uppdraget att arbeta med generationsmöten.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

På samma sätt som människor från olika bakgrunder och klasser sällan möts är människor från olika generationer ofta segregerade. Du träffar oftast dina släktingar från andra generationer vid enstaka tillfällen på året, vid familjetillställningar och högtider. Inte helt frivilligt alla gånger. Offentlig sektor organiserar sin verksamhet efter strikta ålderskategorier som börjar vid förskolan och slutar vid äldreboendet. Kroglivet och stora delar av kulturlivet är ålderssegregerat. Människor i ”fel” ålderskategori riskerar nämligen att skrämma bort den tänkta målgruppen. Misstänksamhet, fördomar och motsättningar hindrar alltså även människor från olika åldersgrupper att mötas och få ett jämlikt utbyte av varandra.

Ibland när vi pratar om att Sverige är så ålderssegregerat, får vi något nostalgiskt i blicken eller börjar romantisera kring medelhavsländer där vi sett hur människor umgås över generationsgränserna i den lokala plazan. Så härligt det verkar! Människor har nära relationer mellan generationerna, de äldres erfarenheter och kunskaper värderas högre och vikten av det kollektiva är tydligt för alla. Men egentligen är det inte dit vi borde längta.

Innan socialismen förvandlade Sverige till en välfärdsstat var storfamiljen avgörande för omsorg av barn, sjuka och äldre. Det innebar en stor ofrihet för människor som inte kunde betala för att få det arbetet gjort. Det är ingen hemlighet att det främst var mindre privilegierade kvinnor som utförde det obetalda arbetet.

Även kvinnor från högre klasser var begränsade i ett samhälle utan en stark offentlig sektor. Jag tänker mig att det svenska samhället på den tiden påminde lite om medelklassens Colombia som jag växte upp i. Min mamma som flytt hit från kriget och machismo-kulturen kan vittna om hur befriande det var att slippa den sociala kontroll som släktingar utövar. “Välvilliga” släktingar ger gärna råd om hur du ska sköta ditt hem och äktenskap, hur du ska uppfostra dina döttrar och söner till ”riktiga” kvinnor respektive män. Dessutom skuldbeläggs den dotter som inte kan ta hand om sina föräldrar när de blir sjuka och gamla.

Även för män från lägre samhällsklasser innebär ett beroende av storfamiljen en ofrihet. När du inte har en offentlig sektor att förlita dig på måste du vända dig till släktingar och vänner med mer pengar eller större inflytande än du för att till exempel kunna finansiera sjukhusräkningar, utbildning för dina barn och så vidare. I ett system av tjänster och gentjänster måste du alltid vara tillgänglig och ställa upp när dessa släktingar och vänner sen kräver det.

Många av mina fattigare farbröder i Colombia fungerar därför som allt-i-allon som ständigt blir inkallade till diverse hantverksjobb i utbyte mot att ”bli omhändertagna”. När du och din familj blir omhändertagen på det sättet får du betala tillbaka livet ut. Ett sånt system är alltså inget att längta efter.

Välfärdsstaten inom ett kapitalistiskt system innebar en större frihet för många som blev avlastade av offentlig vård och omsorg. Men den innebar ett mer individualistiskt samhälle där vi alla förväntas göra karriär eller åtminstone söka självförverkligande genom jobbet. Där pengar värderas högre än tiden för familjen och möten mellan generationer.

Det vi borde längta efter är nästa steg, en förlängning av välfärdsstaten. Vi behöver hitta sätt att nyttja den erövrade friheten till att mötas och umgås på ett jämlikt plan mellan generationer. (Vi borde dessutom sträva efter att frisätta ännu mer av vår tid, den som vi nu ägnar åt det betalda arbetet.)

Robert Putnam, professor i statsvetenskap, är känd för sin teori om socialt kapital. Han menar att den stora demokratin beror på den lilla och pekar på saker som föreningslivet och normer att ömsesidigt hjälpa varandra. Det sociala kapitalet handlar om mellanmänsklig tillit. Putnam menar att socialt engagemang föder politiskt engagemang, vilket ger större insikt och förtroende för det politiska livet och samhällets organisering.

Det måste alltså inte vara så att italienare och colombianer (och svenskar) först ska börja lita på sina politiker och samhällsinstitutioner för att öka den mellanmänskliga tilliten i vardagen. Utan vi kan tvärtom börja nerifrån och upp.

Kommunen har en viktig roll att spela här, genom att exempelvis stötta upp och skapa förutsättningar för frivilliga och jämlika generationsmöten. Att stärka den mellanmänskliga tilliten inom den lilla demokratin kan till exempel handla om kulturmöten, om förenande samhällsengagemang eller varför inte att laga mat tillsammans? När vi kan skapa och uppleva saker ihop med människor som har andra erfarenheter och perspektiv vidgas våra vyer och misstänksamheten botas. Alla behöver vi få våra fördomar omkullkastade, det kräver oväntade möten.