Ledare. .

2014-12-06 06:00
Glädjescener efter att Frölunda Indians hade tagit SM-guld i ishockey 2005. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Glädjescener efter att Frölunda Indians hade tagit SM-guld i ishockey 2005.

Frölunda Indians-killen och kulturinstitutionen

Problemet är att vi inte kan prata om kultur som ett demokrativerktyg när det övriga Sverige utesluts.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är inte en slump att Alice Bah Kuhnke är både kultur- och demokratiminister. Kultur är och kommer alltid att vara en avgörande faktor för hur en demokrati gestaltar sig. Men vi kan inte använda kultur i demokratins namn, när bara några få grupperingar i samhället utöver politikerna får möjlighet att uttala sig om hur kulturpolitiken ska se ut. Man behöver inte googla särskilt länge innan sanningen länkar upp sig i ens datorskärm. Det är oftast vi som arbetar inom media och/eller kulturbranschen som tycker så mycket att vi nästan spricker. Och låt oss vara ärliga i tidigare nämnda demokratis namn. Det är oftast vår egennytta som är viktigast för oss när kulturpolitik ska stötas, blötas och budgeteras av politikerna. Att vi vill värna om vårt levebröd och behålla våra jobb är i sig inte fel. Att vilja kunna betala hyran är ju inget man ska behöva lastas för. Men problemet är att vi inte kan prata om kultur som ett demokrativerktyg när det övriga Sverige utesluts från det samtalet. Typ den sjukt stora gruppen av människor som INTE jobbar inom media och/eller kulturbranschen. Och faktum är att vi har såpass nollkoll på hur deras kulturbehov ser ut, att vi ligger på minus när det kommer till demokratikontot. 

Alltid när integrationsfrågor tas upp, så passar jag på att lyfta upp en person som jag brukar kalla för ”Frölunda Indians-killen”. Det är en yngre man, oftast etnisk svensk, som bor i Frölunda, jobbar på Volvo Torslanda och som håller på just hockeylaget Frölunda Indians. Jag är medveten om hur schablonmässig min beskrivning av honom är. Jag önskar att jag visste mer om honom än det jag redan har nämnt, men segregationen har gjort att vi är främlingar för varann, jag och han. Det enda jag vet helt säkert är att han med största sannolikhet var en av de 30 000 människor som hyllade Frölunda Indians på Götaplatsen, när de tog SM-guld 2005.

När jag ser på bilder från den kvällen vet inte min fascination några gränser. Det hyllade hockeylaget står på Konserthusets balkong. Framför dem står deras otaliga supportrar, uppifrån ser det nästan ut som att Poseidon surfar på det rödvita havet som supportrarnas tröjor och halsdukar har skapat. De står där hopklämda mellan Konstmuseet, Stadsteatern, Konserthuset och Stadsbiblioteket. Fyra kulturinstitutioner som bedriver en hel del av sin verksamhet genom att nyttja skattemedel, pengar som de 30 000 supportrarna har bidragit med. 

Mina år inom kulturbranschen har lärt mig att kulturinstitutioner som dessa av olika skäl inte har varit tillräckligt bra på att återgälda dessa skattebetalare. Och den stora frågan är, hur rättvist är det utifrån ett demokratiperspektiv att detta folkhav av Frölunda Indians-supportrar och många med dem, ska betala skatt för en kulturpolitik som inte inkluderar deras behov?

Problemet jag beskriver är fett invecklat, men det är viktigt att komma ihåg att det största problemet inte ligger hos enskilda journalister eller kulturarbetare, utan i den kulturpolitik som Alice Bah Kuhnke med regeringskollegor har fått ärva. Däremot har vi som enskilda individer i dessa branscher ett stort ansvar att inte bara fokusera på våra egenintressen i våra försök att påverka de kommande fyra årens kulturpolitik. Om det står mellan redan etablerade kulturutövare (som mycket möjligt också är våra kompisar privat) och människor som sysslar med ungdomskultur, idrottskonst eller vad det nu kan vara, så måste vi se till att kulturpolitiken gynnar främst de sistnämnda. Vi måste dessutom göra allt i vår makt för att kunna skapa förutsättningar för dessa människor att komma med sina synpunkter på hur kulturpolitiken ska utformas. Först då kan vi i våra yrkesroller bli de demokratikämpar som vi så gärna vill vara.