I TV sitter Bert Karlsson och jämför motståndet mot Sverigedemokraterna med judeförföljelserna i Tyskland på 1930-talet.
Det är som om alla spärrar släppt. Man offrar rimlighet och anständighet för att med ett oartikulerat vrål ge sig på människor som inte motsvarar de egna idealen.
Det är ingen svensk specialitet. Se bara på USA. Där sitter president Trump vid sin dator och twittrar smak- och omdömeslösheter dag efter dag. Han har nu gjort det så länge att vi nästan vant oss. Men det är farligt att vänja sig vid det orimliga. Jag påminns om det när jag läser en lång artikel av Christopher Browning i The New York Review of Books (nummer 16/2018). Browning är en av de främsta specialisterna på nazitiden i Tyskland och berättar nu att han ofta får frågan hur han ser på utvecklingen i USA under Trump. Hans svar är skakande. ”The Suffocation of Democracy” (Kvävningen av demokratin) heter hans artikel.
Det finns stora likheter mellan Hitler och Trump men också en märkbar skillnad. Båda hjälptes fram av sina länders konservativa politiker. Browning nämner i synnerhet president Hindenburg som spelade en stor roll för att skapa det kaos i Weimarrepubliken som ledde till att Hitler blev rikskansler. Motsvarande betydelse har enligt Browning Mitch McConnell haft i USA. Det var McConnell som i egenskap av majoritetsledare i senaten ständigt satte käppar i hjulet för Obamas reformer. Till sist skapade han och hans republikaner en fullständig låsning.
McConnell är förstås liksom de flesta ledande republikaner i USA av en ”finare”, mer balanserad sort än Trump. Trump var utbölingen som blev presidentkandidat för ett parti vars ledande skikt inte vill ha honom. Men när han också blev president kunde han tolereras i kraft av sin popularitet bland partiets kärnväljare.
McConnell och hans folk har också framgångsrikt manövrerat in extremt konservativa ledamöter av Högsta domstolen, och även i övrigt har de påverkat det amerikanska rättväsendet. Enligt Browning har de utsatt hela maktdelningen – den amerikanska demokratins grundbult – för attack.
Men det finns en olikhet mellan Hitlers väg och Trumps, påpekar Browning. Hitler måste krossa den fria pressen och de fria fackföreningarna innan han kunde sitta säkert i sadeln. Det behöver inte Trump göra. Den fackföreningsfientliga politik som förts under flera årtionden har gjort facket svagt. Den fria pressen må hudflänga Trumps administration; men Trump har ett massivt stöd i de sociala medierna där han själv kan elda på sina trogna och inbilla dem att en källkritiskt driven journalistik bara levererar ”fake news”.
Browning är försiktig med sina slutsatser. Han säger att man inte bör jämföra dagens USA med totalitära regimer som Mussolinis Italien eller Hitlers Tyskland. De stora farorna presenterar sig ändå i lång rad. Trumps handelskrig som kan urarta till verkliga, varma krig. Det stöd för rasskillnader, kulturkonflikter och politisk polarisering som Trump gett kommer att lämna djupa spår efter sig.
Sverige är inte lika hotat som USA. Men även här finns det ovädersmoln. Jimmie Åkesson har varit mycket framgångsrik i sin charmoffensiv mot moderater och kristdemokrater. När han och hans parti beslöt sig för att stödja Ulf Kristersson som statsministerkandidat förklarade han belåtet i riksdagen att det nu fanns ett ”konservativt block” i svensk politik. På den andra sidan fanns det ”ultraliberaler”.
Talet om ett konservativt block är inte gripet ur luften. Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor må protestera, men i kommun efter kommun är redan nu SD, KD och M de såtaste vänner. Åkessons idealland är som bekant Danmark; och i Danmark har Dansk Folkeparti kunnat dressera regeringspartierna med stor framgång utan att själv någonsin riskera ett regeringsansvar. Slakten på Danmarks Radio kan inte annat än glädja sverigedemokraterna som avskyr kritisk och undersökande journalistik. Det är på sociala medier som de militanta nationalisterna kan dominera scenen genom sina många troll.
Vad kan man nu göra åt detta elände?
Svaret är lika enkelt som utmanande: Aldrig ge upp!
Det är intressant att vi nu kan tala om ett liberalt block i svensk politik, visserligen med en extrem låt-gå-attityd i elonomiska frågor (marknaden ordnar allt!) men ändå vakthållare kring en borgerlig anständighet.
I det nya ideologiska landskap som nu tar form bör det bli lättare att föra en konsekvent vänsterpolitik. Motståndet mot nyliberalismens härjningar inte minst inom den offentliga sektorn med sina friskolor och vårdbolag ligger högt på agendan. Strävan efter jämlikhet bör vara och förbli ledstjärnan. Den gäller klassklyftor inte bara i ekonomiskt avseende utan också i kulturellt; alla måste få möjlighet att leva ett rikt och omväxlande liv.
Avancerade kunskaper ska inte reserveras för några spretiga eliter. Den gäller i högsta grad förhållandet mellan kvinnor och män, HBTQ-frågor, och den gäller främjandet av solidariteten bland alla människor. Denna solidaritet måste utsträckas till att gälla också kommande generationer, en solidaritet som först och sist måste komma till uttryck i en radikal klimat- och miljöpolitik.
