Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-08-27 10:00
Bild: Claudio Bresciani/TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Fiktion som fångar verkligheten

”Jag längtar efter fler hårda kanter, kort sagt det liv som de flesta människor tvingas leva.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Under de senaste åren har det utkommit många romaner som handlar om en ung kvinna eller man som har svårt att finna en väg i tillvaron. Studier är den huvudsakliga sysselsättningen men förmår inte engagera huvudpersonen. Vänskaper är besvärliga. Kärleksrelationer tar stor plats men innebär mer problem än hänförelse.


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


När jag läser till exempel Isabelle Ståhls Nu är jag här från 2017 ser jag att det är en mycket begåvad ung författare som skrivit den. Men den och flera andra böcker som jag läst på sistone får mig att längta efter skildringar av liv som inte är så fria att de ter sig diffusa. Jag längtar efter fler hårda kanter, kort sagt det liv som de flesta människor tvingas leva.

Sådana böcker finns! Jag har just läst en och vill gärna att fler ska göra det. Den heter Det här får de inte på banken och 23 andra noveller av kommunalare (Premiss). Den är resultatet av en tävling som tidningen Kommunalarbetaren anordnat.

Här får vi möta liv som präglas av långa arbetstider, hårt slit och ogina chefer. Det betyder inte att det är dystra eller uppgivna berättelser. Nej, det finns humor i dem, och det finns drömmar om ett bättre, rättvisare samhälle.

Novellerna är skrivna av undersköterskor, hemvårdare, barnskötare och andra långt ner i arbetshierarkierna. Det är genomgående människor som fått hårdare arbetsvillkor under senare år. Kort sagt, offer för det nya klassamhället Sverige.

Den berättelse som gett namn åt hela samlingen, ”Det här får de inte på banken”, är skriven av Ulla Berglund, barnskötare i Sundsvall. Den handlar om den stress det innebär att hålla reda på en väldig mängd barn som anförtros en. Korta stunder på toaletten är som lugnet i orkanens öga – men ändå inte. Vad hinner inte hända utanför den låsta dörren?

När berättelsens jag kommer ut från toaletten står en liten snorig pojke därutanför. Totalt oväntat kastar han sig om halsen på henne och ropar: ”Du är världens bästa fröken!”

Det är sådana stunder som den som jobbar på banken aldrig får uppleva.

Alla novellerna vittnar om en stor berättarglädje och ofta betydande litterära talanger. De handlar om hemvårdares möte med gamla människor som anser sig ha levt färdig sina liv. En historia, skriven av Lisa Lidehäll, handlar om en ridlärare som tvingas jobba även när hon är sjuk och febrig – och ändå är chefen inte nöjd. En annan, av Siri Hultén, skildrar en vanlig dag i en bussförares liv. Kvällen innan har hon kört ett sent pass. Ändå måste hon upp tidigt nästa morgon för att sitta på en föreläsning som hör till den obligatoriska vidareutbildningen. Det är sömnigt och besvärligt. Men det är hon van vid.

Plötsligt bryts rutinen; något fruktansvärt har hänt. Det är den 7 april 2017 i Stockholm, den dag då en terrorist har dödat och lemlästat människor vid Drottninggatan. Inga bussar kan längre gå. Bussföraren och hennes kolleger tvingas vandra hela vägen hem, oavsett hur långt det är.

Det blir en ovanlig dag.

En riktig nagelbitare levererar Erik Löfvendal, mentalskötare på en psykosenhet. En person lyckas ta sig in under förevändning att han är jourläkare. Ingen misstänker något – den så kallade mellanjouren är väntad – och han får tillgång till journalerna. Först när den verkliga mellanjouren ringer och berättar att han är försenad därför att någon stuckit en kniv i bakdäcket på hans bil förstår man att man råkat ut för en bedragare. Nu är det bråttom, en nyintagen patient svävar i fara.

Berättelse efter berättelse bjuder läsaren på ofta smärtsamma utsnitt ur olika kommunalares vardag. Den påminner läsaren om hur viktig skönlitteraturen är för att fånga en verklighet som är främmande för den som lever under helt andra omständigheter. Statistiken ger oss ett fågelperspektiv över samhället och är nödvändig för att vi ska kunna se hur klassamhället skärpts. Intervjuer med pressade yrkeskategorier som hemvårdare och undersköterskor ger ofta goda inblickar i deras arbetsförhållanden. Men intervjun utformas av journalisten. I novellen är det inte någon som ställer frågor som begränsas av utfrågarens perspektiv. Det är den arbetande själv som gestaltar sin situation.

Några av författarna är inte bara drivna utan lyckas skriva sidor som når en helt professionell nivå. Eva Missne kallar sig inte bara stödassistent och småbrukare utan också skribent och det med rätta. Hon skriver etsande skarpt om barn som livet igenom kommer att gå med blöjor, som aldrig kommer att kunna klara sig själva och som ”ska städas undan, därför att de påminner oss andra om att det kunde varit vi”. Till sist avslöjar hon att det också finns en hemlighet i hennes eget liv men den överlämnar jag åt hennes läsare.

En annan novellist som bokens redaktörer särskilt framhäver är skriven av Alice van de Peppel, undersköterska i hemvården. Hennes novell formar sig till en vass katalog över vad som kan hända i hennes vardag. Det ena mötet är inte det andra likt. Sorger, glädjeämnen, obehagliga överraskningar, allt blandat. Men novellen slutar också med en uppräkning av alla de punkter av tvång och plikt som utgör en hård korsett för arbetsdagen. Mycket är resultat av New Public Management, denna idiotiska ordning som gör livet svårare för dem som arbetar med det allra nödvändigaste.

Denna lilla bok har ingenting med valet 2018 att göra. Ändå utgör den ett viktigt inlägg: se den verklighet som vi lever i!