Ledare. Hanna Strömbom.

2018-03-13 05:11
Foto: Lars Pehrson / SVD / TT

Fattigdom avskaffas inte genom att vi slipper se den

Finansminister Magdalena Andersson (S) står 2018 i riksdagen och säger att det viktigaste i tiggerifrågan är att ”människor som ger till tiggare också vet att de riskerar att bidra till människohandel”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Är det verkligen det viktigaste?

Hon ger tyngd till en debatt som på kort tid tippat över på ett oroväckande sätt och i direkt påföljande replik konstaterade Sverigedemokraterna att de nu är överens i sak.

För gemene man kan hennes uttalande bli en efterlängtad förevändning, en tröstande filt för samveten som svider när de med fulla matkassar i händerna vänder bort blicken. Ju högre instans som mumlar om kriminalitet snarare än om fattigdom, desto längre bort kan samvetet placeras.

Så hur vanligt är det då med människohandel bakom tiggeriet? Ingen vet säkert. Inte jag, inte polisen och knappast Magdalena Andersson. Vad vi vet är att det kommit två fällande domar de senaste månaderna från Göteborgsområdet. I samband med en av dem rapporterade GP om att polisen misstänker att det förekommer slavliknande köp och försäljningar av landsmän för tiggeri. Även 2016 kom en dom. Skrupelfria har tagit möjligheten att utnyttja redan utsatta människor och det är inget annat än förjävligt. De flesta fallen av människohandel här omkring har dock inte varit kopplade till tiggeri utan till prostitution och koppleri.

I Göteborg har myndigheter effektivt utnyttjats till att köra bort EU-migranter från offentliga platser och de är nu betydligt färre än tidigare. Ännu tyder dock signaler från sociala insatser på att människohandeln är klart marginell. I dag har vi i tidningen en uppdatering om vad som erbjuds hemlösa i praktiken under vintern, flera hundra människor är i behov av hjälp.

Jag frågar vad Räddningsmissionen, en av de mest engagerade lokala organisationerna inom området, tror om riskerna för att deras besökare utsatts för människohandel. Verksamhetsledare Ulrika Falk konstaterar att de saknar siffror, men att det verkar vara mycket sällsynt. Och att frågan från politiskt håll allt mer lassas över på polisen är ingen uppskattad väg.

”Genom att ta ett kriminellt perspektiv på fattigdom löser man inte den utmaning vi står inför i Europa” säger Ulrika Falk.

Under lång tid pågick i princip inget polisiärt arbete gällande människohandel i Göteborg, trots att det bland annat efterfrågades av hjälparbetare runt Rosenlund. Polisen såg sig tvungna att i stället prioritera gängkriminalitet och de många skjutningarna. Även de har därför haft väldigt lite kunskap. Tidigare chef för människohandelsgruppen hos polisen var Mats Paulsson och i Gert Gelottes bok ”En slant i muggen – och sedan?” berättar han om fallet från 2016 där fyra bulgariska män dömdes för att ha utnyttjat fem andra. Därefter konstaterar Mats Paulsson att han själv inte slutat att lägga pengar i muggarna.

Göteborgsfotografen Joakim Roos har alldeles nyligen tryckt upp en liten upplaga av ett svartvitt häfte kallat ”The Platz” som tecknar en verklighetsglimt av hur människorna vi talar om lever här i vår stad. Han har följt ett antal utsatta människor från Rumänien under flera år. Även han tror att människohandel är mycket ovanligt.

Om vi riktar blicken mot huvudstaden så menar Stockholms Stadsmission att rapporter om människohandel är oroande, men betonar att mycket få av de rumäner och bulgarer som de möter i sin verksamhet vittnar om problemet.

Otvivelaktigt ska människohandel utredas och straffas. Det vore givetvis vore bäst om Maria utanför Coop slapp lämna sin femåring hos mormor för att bo fem månader i ett tält och i stället fick hjälp i sitt hemland. Men där lever antiziganismen i än högre grad än här. Det är inte minst därför också mycket viktigt att man satsar på samarbetsavtal mellan EU och de stater som Maria och hennes tältgrannar lämnar.

Vad Magdalena Andersson nu bidrar till nu är att bana väg för det tiggeriförbud som moderater och sverigedemokrater lobbat för. Genom att peka på ett mindre antal domar rundas en rad av de komplicerade moraliska ansvarsfrågorna och alla de allra fattigastes syfte misstänkliggörs. Förbudet leds bakvägen in i finrummen – helt oavsett om långsiktiga lösningar är på plats innan den kortsiktiga avskaffas. I praktiken riskerar man att bara flytta de utsatta människorna på gatan till andra försörjningssätt. Prostitution till exempel.

Fattigdom avskaffas inte genom att vi slipper se den och ministrar bör vara väl medvetna om vad deras rekommendationer syftar till.