Ledare. Laila Vianden.

2018-07-12 09:59

Farliga tankar i semestertider

I Terry Gilliams film ”Brazil” återkommer ständigt låten ”Brazil”, som den totalitära statens sövande och tillrätta­läggande ideologiska muzak. Genom filmen växer stycket och transformeras till ett befrielsetema.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

 “Såhär skulle man alltid ha det” är kanske en utsliten mening, inskriven i varje svensk filmproduktion, säkert många gånger ironiskt, för att betona ett tillkämpat gemyt, men såhär i semestertider infinner sig ändå både känslan och även frågan – varför har vi det inte alltid såhär? Borde inte ”såhär” inta en betydligt större plats i hur resten av tillvaron organiseras? Farliga tankar, nu när vi hinner vara lite friare några veckor.

“Återhämtning och vila är avgörande för hälsan. Perioder med hög stress behöver följas av tillräckligt med tid för återhämtning. Får man bara ordentlig återhämtning behöver stressen inte vara negativ. Vila gör det möjligt att samla kraft och energi och ökar samtidigt kroppens reparationsförmåga” (Arbetsmiljöupplysningen).

En av de många nyheter som försvann i bruset och tumultet från Almedalsveckan är att fyra av tio vårdanställda ångrar sitt yrkesval – löneläget och underbemanningen anges som de vanligaste skälen. Över hälften har funderat på att byta arbetsplats under det senaste året och endast var tredje anser att bemanningen är tillräcklig för att kunna utföra ett bra jobb, enligt Vårdförbundets undersökning. Resultaten borde utgöra en alarmerande signal om att tillvaron är alldeles för lite “såhär skulle man alltid ha det” och alldeles för mycket rovdrift på människors lojalitet mot arbetsgivare och patienter.

Det finns gott om lokala exempel – på Sahlgrenska och Östra genererar arbetssituationen en outsinlig ström av skarp facklig kritik, rapporter om arbetsmiljöproblem, överbeläggningar och underbemanning. Skyddsombuden menar att det är så illa att personalen inte hinner återhämta sig under semestrarna. Så sent som i våras anmäldes chefen för Östra sjukhuset till Arbetsmiljöverket då ”den höga arbetsbelastningen till följd av ständiga överbeläggningar och undermålig vårdmiljö tillåts fortgå månad efter månad i åratal. Personalen upplever uppgivenhet, maktlöshet, sömnsvårigheter och etisk stress” skriver fackförbunden. Anställda gråter, både hemma och på arbetet (SVT 19 april). Efter en hårt pressad arbetssituation är fyra lediga veckor dessutom inte tillräckligt, menar Monika Djurner, huvudskyddsombudet för akuten på Sahlgrenska. “På semestern är du så trött så du hinner inte vila upp dig. När hösten kommer och du återvänder till jobbet, ja då kommer sjukskrivningarna. Så är det bara” (ETC Göteborg 2 maj).

Människor som pressar sig till det yttersta för att utföra oerhörda insatser under året borde åtminstone ha möjligheten att återvända utvilade från semestern. Det borde vara ett absolut minimikrav på hur mycket “såhär borde man alltid ha det” en människas liv ska rymma. Men varför stanna där?

Medan tidningar och självhjälpsböcker erbjuder en uppsjö av råd och tips om hur man kan varva ner, hantera stress och hitta en balans mellan yrkesliv och privatliv, har de politiska svaren svårare att göra sig hörda. Omedelbarheten i den snabba lindring som självhjälpstekniker utlovar är svår att slå. Politisk förändring tar tid, den teknokratiska skruden är avskräckande och saknar det språk som griper långt in i oss som individer – om att jag duger och att jag förtjänar glädje, självförverkligande, kreativitet och att trivas med mig själv.

Men, och det är ett stort men, friskvård, avslappningsövningar och inspirationsföre­läsningar äger inte makten att råda bot på organisatoriska och strukturella tillkortakommanden – de utgör relativt enkla åtgärder att avsätta budget för (personalvård). Men fler kollegor, bättre lön, rimliga mål och inte minst inflytande över arbetet snarare än över ens egen andningsteknik, det brukar vara grundläggande förutsättningar för en åtminstone någorlunda anständig balans mellan arbete och fritid. Makten som krävs för att åstadkomma detta är nödvändig att söka och göra aktivt bruk av.

Varför inte till stridsropet av semesterklyschan om att vi alltid borde ha det såhär? För vi borde vara mer fria, både i och utanför arbetet.

Vi borde ha möjlighet att leva oftare än fyra–fem veckor om året. Vi borde äta mer under avslappnade former i goda vänners lag, och mindre magsårsmedicin.

I förlängningen står konflikten mellan de krafter som angriper människans utmätta tid och hur mycket utrymme som blir över till återhämtning, kreativitet, frihet och glädje. Allt det som självhjälpsböckerna utlovar oss och mer därtill. Return, we will, to old Brazil.