Ledare. .

2018-10-15 04:00
Foto: TT
Puffetikett
ETC Göteborg

Familjeplanering måste prioriteras för framtiden

Befolkningsfrågan började på allvar diskuteras på 1960-talet. Då påbörjades också många projekt för att stoppa den. Dessa projekt handlade framför allt om sexualundervisning och preventivmedelstillgång.

Men samtidigt urartade befolkningsprojekt på flera håll. Till dessa hör inte minst det indiska projekt som den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson var inblandad i under 1960-talet. Notera att Lyndon B Johnson inte reflekterade särskilt över befolkningssituationen i det egna landet. Befolkningsprojekt som bistånd har sedan dess åtföljts av den troligen befogade misstanken om fallenhet för att förespråka befolkningsminskning i länder i tredje världen i vilka befolkningen kan tänkas ansluta sig till västfientliga regimer eller ideologier. En annan kritik har varit att jordens befolkning kan fördela maten så att den räcker till alla och att befolkningsproblematik är en avledningsmanöver som tillämpas av västerlänningar som inte kan tänka sig att dela. 

Men 2014 konstaterade FNs klimatpanel IPCC att överbefolkning är en av de faktorer som bidrar till den globala uppvärmningen. I tillägg till den största orsaken alltså, det vill säga vår överkonsumtion. Tilläggas bör kanske som en parentes, att allt som handlar om klimatet, i lika hög grad handlar om resursanvändning, biologisk mångfald och kemikaliespridning och mycket mer. Miljöförstöring är inte enstaka problem skilda från varandra, risken är stor att när man åtgärdar ett miljöproblem, orsakar man ett annat.

Forskaren Camilo Mora skriver att en minskning av koldioxidutsläppen, skulle bli fem gånger billigare om man i stället för teknik, tillhandahåller preventivmedel till de kvinnor i världen i den mängd kvinnorna själva önskar. Men man måste välja sina problem och deras lösningar lika noga som man måste förhindra att populistiska eller råkapitalistiska intressen får tag i befolkningsfrågan igen. Frågan måste hanteras för vad den är – hela världens befolkning – inte delar av den, och dessutom hela världens miljö. Det här är också i högsta grad en feministisk fråga. För det finns få saker som orsakar så mycket individuellt lidande som pressen på kvinnor när det gäller hur de ska föda barn, hur många barn de ska ha och när de ska föda dem. Den här pressen ser olika ut på olika platser. Sverige är inte undantaget, och det handlar om vad som sägs och tycks om hur och när man ska bli mamma, även om det givetvis ser bättre ut här än på många andra platser. 

Situationen är sämst i länder som Afghanistan och i vissa delar av Afrika. I Niger föder kvinnor i genomsnitt sju barn, i Somalia, Demokratiska Republiken Kongo och Mali, föder kvinnor i genomsnitt sex barn. Och borträknat förfärliga (givetvis illegala) institutioner som baby-factories (spädbarnsförsäljning för adoption), är det inte mycket som tyder på att kvinnorna i de här länderna själva väljer att föda så många barn. I själva verket saknar 200 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel, och alldeles för många flickor får barn innan de fyller 18 år.

Att föda ett eller två barn under trygga förhållanden är en sak, men att genomgå många förlossningar under ofta svåra förhållanden, innebär risk att skadas eller dö från de barn man redan har. Ett nytt barn kan också föra med sig svårare förhållanden för familjen, eftersom det blir en konkurrent om mat, utbildning och trygghet när tillgången redan är knapp.

Men det går inte att vifta undan miljöaspekterna, inte ens med hänvisning till den helt misslyckade fördelningspolitik som är globalt förhärskande för närvarande (eller kanske alltid har varit). Hans Rosling har i sin bok Factfulness skrivit att befolkningsökningen kommer att stabiliseras, vilket många forskare inte alls håller med om. Och ett gott exempel som Rosling tar upp är Egypten, där barnadödligheten har minskat (vilket förstås inte kan vara något annat än en god nyhet), men samtidigt ökar befolkningen explosionsartat, från 70 miljoner 1990, till 100 miljoner i dag. Och fram till 2100 har Egyptens befolkning spåtts att öka till 200 miljoner. Det är inte det att det inte går att skaffa fram maten, utan om vad det redan nu kostar miljön att producera det vi äter och det ofattbara och oförlåtliga i att vi inte hittills har lärt oss att fördela varken maten i sig eller den miljöförstörelse som produktionen av den orsakar. 

Det finns som Rosling påpekar i Factfulness, många saker som inte är så negativa som vi tror. Tyvärr hör varken miljön eller befolkningsfrågan dit. 2017 drog USA in stödet till frivilligorganisationer som utför säkra aborter, propagerar för och informerar om abort, ger preventivmedelsrådgivning och mödrahälsovård. Det innebär att många kliniker har stängts ner i fattiga länder. Andra länder försöker kompensera för bortfallet av USAs stöd. I Sverige går 8 procent av biståndsbudgeten till familjeplanering. Det här är väl använda pengar, för i länder som Egypten måste spädbarnsdödligheten kunna minska, samtidigt som befolkningsökningen hejdas. Därför måste biståndsbudgeten för familjeplanering öka, det handlar både om de enskilda kvinnorna och om jordens miljö.