Från år 1965 och ett decennium framåt byggdes i Sverige omkring en miljon bostäder i vad som har kommit att gå till historien som miljonprogrammet. Som begrepp har det närmast blivit synonymt med områden som Husby, Rosengård och Bergsjön. I själva verket utgjordes bara en tredjedel av periodens nybyggnation av storskaliga höghusområden. En hel del var rentav enfamiljshus. Gemensamt var att man ville komma bort från den tidens trångboddhet och höja boendestandarden. Likformigheten, standardiseringen, gjorde det möjligt att inom snäva ekonomiska ramar massproducera bostäder i industriell skala.
Sedan 1974 har det gått 40 år. Bostäderna som byggdes då, omkring en fjärdedel av landets totala bestånd, är i behov av upprustning. På grund av vanligt slitage, ibland även eftersatt underhåll. Det handlar om stambyten, fasadrenoveringar, inte sällan mer än så. Husen byggdes före 70-talets stora oljekriser, när energi var billigare och det inte gjorde så mycket om den läckte ut. Åtgärder för energibesparing i dessa hus skulle vara en välmotiverad investering ur miljöhänsyn. Också socialt sett skulle upprustningen vara en god användning av skattemedel, jämfört med Rot-avdrag för renoveringar av villor och bostadsrätter. Som exempel är medelinkomsten lägre i Bergsjön, men arbetslösheten och andelen utlandsfödda högre, än i såväl Majorna som Hovås.
Det hänger då på ekonomin. En upprustning till modern standard, tillsammans med insatser för energieffektivisering i de omkring 600 000 kommunala och privata miljonprograms-lägenheter som återstår att renovera, kan komma att kosta så mycket som 1 000 miljarder. En statlig medfinansiering på 30 procent under en 20 år lång renoveringsperiod skulle innebära en kostnad på 15 miljarder kronor årligen. Men det kan jämföras med de drygt 14 miljarder som under 2013 betalades ut i form av Rot-avdrag. Samtidigt ska kanske inte upprustningen överallt göras till högsta standard, utan snarare till en nivå som är anständig. De renoveringar som har gjorts hittills har ofta följts av ganska rejäla hyreshöjningar – ibland på 50–60 procent – vilket har gjort att många av dem som har bott där inte har haft råd att bo kvar. Pennygången i Högsbo är ett aktuellt fall där vi riskerar att se en sådan utveckling.
Renoveringen av miljonprogrammets lägenheter skulle kunna vara ett inslag i en ny social bostadspolitik – för en sådan måste till, i stället för det ensidiga gynnande av villaägare och bostadsrättsinnehavare som vi har i dag. Men för att upprustningen ska fungera som en social investering av gemensamma skattemedel krävs det att hänsyn tas till hyresgästernas ekonomiska situation. Bostaden ska ses som en social rättighet. Statlig medfinansiering bör villkoras med restriktioner av hyreshöjningar och en hög grad av lokalt medbestämmande.
Det duger inte med formuleringen i dagens lagtext om att hänsyn måste tas till “hyresgäster i allmänhet”. Sådana hyresgäster existerar inte i sinnevärlden. Inte med tanke på den boendesegregation vi har.
