BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Frågan om kulturaktörers plats i staden är inte ny utan har blossat upp i omgångar de senaste åren, då tillgången på billiga lokaler för konstnärer, föreningsverksamhet, replokaler, möteslokaler etcetera har blivit allt mer kärv. Och frågan rör inte bara rivningar av befintliga lokaler utan också kraftiga hyreshöjningar som tvingar verksamheter att stänga igen eller flytta.
Detta var fallet för några år sedan när Lagerhuset hotades av hyreshöjningar och nyligen protesterade konstnärer i samband med hyreshöjningar för Sockerbruket vid Klippan. Vid första anblick kan det tyckas att detta är konflikter som i huvudsak involverar de som blir drabbade, men faktum är att frågan om kulturens lokaler är något som på längre sikt kommer att beröra oss alla som bor och är verksamma i staden. För den till synes motsägelsefulla hållning till kulturverksamheter som idag präglar stadspolitiken riskerar att underminera den betydelsefulla grogrund som krävs för att skapa ett fritt och växandet kulturliv.
Sedan några decennier tillbaka har kommunpolitiken fått allt fler uppgifter. Tidigare, under välfärdsstaten, var kommunerna statens förlängda arm med uppgift att förverkliga välfärdsstatens mål. Därav de kommunalpolitiska debatterna om vård, skola och omsorg som fortfarande präglar kommunala valdebatter. Men staten har tagit handen från kommunerna som blivit allt mer självständiga aktörer, som både ska lyckas skapa ekonomisk tillväxt och realisera välfärdsmålen. Utifrån detta perspektiv verkar det logiskt för Göteborgs kommunalpolitiker att bygga ut infrastrukturen, bygga fler hotell, uppgradera arenor och evenemangsstråk. Kort sagt göra staden mer attraktiv, öka invånarantal och turistbesök för att få pengarna att rulla in. Dessa satsningar röner sällan politisk oenighet i kommunfullmäktige, kanske för att det finns en slags magisk tilltro till att ekonomisk tillväxt alltid är en välsignelse som kommer alla till del. Men samtidigt ska ju också välfärden realiseras och trots alla löften om att tillväxtpolitiken ska öka resurserna till välfärden sker nedskärningar i både skolverksamhet och vård.
"I det nyliberala stadsrummet underordnas allt, såväl platser som människor, den ekonomiska logiken. Det som bidrar till den ekonomiska tillväxten ges plats, för resten krymper utrymmet påtagligt."
När kulturen inlemmas i den samtida stadspolitiken får den två skilda men sammankopplade roller. För det första satsas det på kultur som evenemang eller upplevelser. Den typ av kulturverksamheter som kan bidra till att stärka stadens varumärke och generera ekonomiska värden. För det andra ges konst och kultur rollen som en positiv kraft som kan läka stadens sår – de motsättningar och konflikter som blossat upp i samband med nedskärningar och ökade klyftor. Det handlar om tillfälliga satsningar i fattiga områden där konstnärer får arbeta med delaktighet och kreativitet. Båda dessa roller som tillskrivs kulturen handlar om att göra den till ett instrument för den nya stadspolitiken och osynliggöra konflikten mellan den expansiva tillväxtpolitiken och den alltmer nedskurna välfärdsstaten.
Och här blir den konflikt mellan kulturens vardagliga grogrund och politiken synlig. För jakten på den attraktiva staden med det starka varumärket är också en jakt på höjda fastighetsvärden, då stigande värden ses som bevis på att många vill flytta in till staden och etablera sig där. Men det innebär också att allt färre lokaler finns tillgängliga för de som inte har råd att betala de nya höga hyrorna. Och ett fritt kulturliv kan endast frodas om den ges plats.
Tillgången till lokaler har historiskt sätt varit en betydelsefull politisk fråga. När folkrörelserna växte sig starka i början på 1900-talet sågs förfogandet över egna lokaler för kulturverksamhet och möten som centralt för att kunna ta makten över sina egna liv. För arbetarklassen blev bland annat Folket hus och parker betydelsefulla platser för att organisera sig fackligt, anordna studiecirklar, ha möten och kulturella evenemang. De faktiska husen och platserna spelade en otroligt viktig roll för att sprida folkbildning och kultur av alla möjliga slag över hela landet.
I det nyliberala stadsrummet underordnas allt, såväl platser som människor, den ekonomiska logiken. Det som bidrar till den ekonomiska tillväxten ges plats, för resten krymper utrymmet påtagligt. Det är därför det är så otroligt viktigt att både försvara och kräva mer billiga lokaler för alla former av kulturverksamheter. Utan dessa krymper våra möjligheter att skapa alternativ och göra en annan stad möjlig.
